elidajosefina

Så var den då över. All väntan. Julklapparna är utdelade, uppackade och bortglömda. Kalle Anka har kört sitt race tillsammans med Mussepigg, Långben, Askungen, Tjuren Ferdinand, Piff och Puff, Robin Hood, Lady och Lufsen och Benjamin Syrsa. Med flera. Ljusen är nedbrunna och den förut så välstädade lägenheten är åter hemtrevligt småstökig. Glöggdoften dröjer sig kvar mellan väggarna, och grannarna har hela dagen vallfärdat till soprummet på gården med soppåsar fyllda av matrester och presentpapper. Ett par förvirrade snöflingor har under dagen fallit över Stockholms utkanter, i övrigt är julstämningen tämligen lam och gräsmattorna lyser gröna.

Men än är det inte över, julen varar än till påska, är det inte så? Julmaten är visserligen inmundigad både en och två gånger redan, men ännu återstår flera dagars ranson av köttbullar, prinskorvar, julskinka, potatis, sill, jansonsfrestelse och ägg. Syltor och leverpastejer, korvar och lådor tills det rinner ur öronen. Julgranen av plast börjar inte barra än på några dagar, och pepparkakor, lussebullar och ischoklad fyller ännu plåtburkar och askar.

Idag har det bakats julgodis. Ischoklad i färggranna småformar och mintkyssar med små chokladprickar. Det luktade choklad i hela lägenheten och cd-spelaren var laddad med julmusik. Jag och min syster njöt i fulla drag av den analkande julen, och var riktigt nöjda med vad vi hittills åstadkommit. Köksbordet dignade av plåtar och burkar med godis. Stämningen var på topp. När andra satsen mintkyssar hade klickats ut på smörpapper återstod bara att smälta chokladen. Ett första försök att smälta blockchokladen i en skål över en kastrull med kokande vatten misslyckades. Chokladen blev tjock och klumpig istället för tunnflytande och smidig. Varför? Både jag och min syrra stod där med pannorna i djupa veck- till ingen nytta alls, insåg vi snabbt. Istället bestämde vi oss för att smälta chokladen i micron. Sagt och gjort. Vi delade chokladen i rutor och la i en glasskål som vi ställde in i micron. Sådärja. Snart klart! Vi plockade undan disken och småpratade glatt för att hålla julstämningen uppe. Plötsligt började det lukta rök. ”Någonting håller på att börja brinna”, konstaterade min syster, och jag kunde bara hålla med henne. Japp. Någonting håller på att börja brinna. Det ryker. Vad vi inte kunde förstå var vad det var som osade så. Kastrullerna på spisen var båda tomma, och spisplattorna avstängda. ”Micron!”, skrek min syster plötsligt och satte fart på oss båda. Och visst hade hon rätt. ”Chokladen!”, utbrast jag fånigt och kastade mig fram mot micron för att dra ur kontakten ur väggen medan min syster sprintade genom lägenheten för att öppna balkongdörren.

Tio minuter senare satt vi på varsin köksstol och pustade ut. Vilka fina mintkyssar! Finare har vi väl aldrig lyckats med? 

18/12
Vilken slappar-dag! Men det var förmodligen precis vad jag behövde. Jag har sträck-tittat på Bridget Jones-filmerna och tillbringat hela dagen i soffan, med undantag för ett läkarbesök hos en halsspecialist imorse. Läkaren visade sig vara den sortens kvinna som man gärna skulle ha som bästakompis. Hon kändes naturlig och var inte rädd för att bjuda på sig själv. När telefonen ringde medan jag satt i hennes undersökningsrum svarade hon nonchalant ”Tjena!”. Det visade sig vara hennes dotter som ringde och undrade om mamma visste vart näsdropparna kunde tänkas vara. Det visste mamma visst det, och samtalet tog bara en minut.

När läkaren sedan frågade mig om mina framtidsplaner och fick veta att jag ska börja plugga till sjuksköterska ville hon genast veta allt om intagningspoäng och ansökningspapper. Hon hade nämnligen en "förvirrad släkting", som hon själv uttryckte det, som funderade på att plugga till syrra, men som tydligen inte hade en aning om hur hon skulle gå till väga för att söka in till högskolan. Jag delade med mig av min kunskap på området, och vi skiljdes som såta vänner!
Troligen kommer jag att få opereras om ett par månader, om det inte visar sig att jag har hållit mig frisk till dess. Operationen kommer att utföras på en privatklinik som annars specialiserar sig på plastikoperationer (!), och jag kommer att få stanna över natten och passas upp på och må som en prinsessa. Det låter både lyxigt och lugnande.

Nu har jag två lediga dagar på mig att piggna till och bearbeta febern. Skönt. På måndag ska jag dessutom äntligen träffa en öron-näsa-hals-specialist som ska bedöma om man bör operera bort mina halsmandlar. Det verkar ju onekligen troligt att hon kommer att förespråka en operation… Som tur är har jag en nära vän som genomgått samma operation utan problem. Det känns ju annars lite läskigt…

Häromdagen bakade jag och min syrra pepparkakor. Ett roligt julpysslarnöje! Vi bakade gummor och gubbar, hjärtan och grisar, men också får, elefanter och kameler! Ja varför inte? Tyvärr blev kamelerna få, och de få som ändå blev till löpte nittionio procents risk att bryta något av sina smala ben då de skulle stoppas i burkar. Men de som överlevde blev å andra sidan desto finare!

Här är jag! Har inte kunnat kommunicera med omvärlden på flera dagar på grund av att blogg.se haft tekniska problem! Surt men sant.

Dessutom har jag halsfluss igen, men det skriver vi inom stor parentes. Jag vägrar! Jag käkar mina pencillintabletter, men i övrigt tänker jag bara vägra. Därför har jag ägnat hela dagen åt att ignorera febern och sälja smycken, klockor och väskor i gamla stan. Försäljningen har varit på topp, och jag sålde bland annat en fin Freelook-klocka för tusen kronor. Och lyckades därigenom imponera på min chef. Roligt!

Däremot kommer jag snart att lämna både gamla stan och pressbyrån bakom mig. Jag har nämligen andra planer! Jag har kommit in på Röda korsets högskola, och ska där läsa till sjuksköterska! Och förhoppningsvis sedan vidareutbilda mig till barnmorska! Jag tycker att det verkar spännande att arbeta så nära liv och död- det är nog därför vården intresserar mig. Tänk att ha som yrke att hjälpa nya liv till världen!

Mamma och farmor som båda är utbildade sjuksköterskor är förstås glada över mitt yrkesval. Själv ser jag framförallt fram emot att få läsa ett program istället för en massa lösa kurser. Och att få en klass att läsa tillsammans med i flera år! Och att få köpa en massa ny kurslitteratur, få ett helt nytt schema och köpa nya fina skrivböcker att fylla med anteckningar!

Det känns mer som påsk-tider än som juletider ute, måste jag säga. Det är svårt att få någon riktigt julkänsla när marken är bar och termometern visar på tio plusgrader. På onsdag är det tydligen lucia- jag höll på att sätta morgonteet i halsen när jag bläddrade i min kalender imorse. Lucia? Redan?
Jag ska jobba på lucia, konstaterade jag också med blicken i kalendern. Jag undrar om mina chefer tillåter mig att dekorera den ypperligt sexiga och snygga pressbyrån-kepsen med glitter? (Utan keps får man inte stå i kassan. Vi serverar ju korv! Det kan ju komma hårstrån på korven om håret inte täcks av en svart keps med scan-logo... Hemska tanke!) Inte är det värt att glömma kepsen hemma heller, har jag erfarit. Då får man snällt låna en keps, med tillhörande svettrand och flottfläckar... Been there done that typ. 
Det vore lite mysigt att få se ett litet luciatåg komma skridande genom centralhallen. Hoppas att vi får besök av några små lucior.
Och för alla er som inte orkar baka eget lussebröd: på pressbyrån får du just nu köpa två lussebullar för 15 kronor, alternativt 5 för 35 kronor! Det ni! =) (Dom är föresten förvånande goda: jag köpte mig en imorse för att pigga upp min tidiga morgon. Alldeles varm var den. Och tio procents rabatt får jag! Vilket kap!)
Idag har det varit förhållandevis lugnt på pressbyrån. Jag har bara betjänat 569 kunder. En stressig dag tar jag emot mer än 700 kunder. Om man betänker att dessa kunder i genomsnitt har två personer i sällskap kanske man lättare kan föreställa sig vilken folkström vi hanterar. Dessutom måste man ju ha i åtanke att jag har minst fem kollegor också som arbetar samtidigt som jag i varsin kassa, och som alla betjänar minst lika många kunder som jag gör... Ganska mäktigt när man tänker på det. Och tänk för ett par hundra år sedan mötte en genomsnittlig människa inte ens lika många människor under en hel livstid som jag möter varje dag! Vilken hissnande tanke.

Tackar vet jag riktiga dagböcker skrivna på riktigt papper med riktiga pennor!!! Nu har jag precis legat och skrivit ett långt inlägg om min arbetsdag och min kväll, så råkar jag slinta med ett finger och vips! Allt är borta! Försvunnet ut i cyberrymden någonstans. Finns inte mer. Försvunnet för alltid.
Det jag hade skrivit var väl inte så viktigt egentligen. Men bittert känns det.
Jag hade berättat om min händelsefattiga dag i gamla stan. Regnet höll julklappssökarna borta, och jag ägnade större delen av dagen åt att lyssna på julmusik och smygläsa lite i Djävulen bär prada bakom disken. Efter jobbet åkte jag till mamma och åt middag samt hjälpte min syster att plugga inför teoriprovet. Hon kunde det mesta, och var mest nervös över körkortsfotograferingen som tas i samband med teoriprovet. "Inte nog med att jag måste vara påläst och klartänkt; jag måste dessutom se bra ut!", stönade hon uppgivet när hon läste papprena från Vägverket.
Ibland när vi inte har något att hitta på brukar vi låna min "svärmors" bil och åka till ett folktomt industriområde och övningsköra. Det vill säga, hon övar och kör och jag hejar på och lär ut. Hon har annars få tillfällen att lära sig växla och koppla, då både mamma och pappa kör automatbilar.
Men allt detta hade jag som sagt redan skrivit ner en gång... Plus en del annat, som jag redan glömt bort.
Surt.

Ikväll har jag gått en lång promenad längs villagatorna. Härligt! Man tänker så bra när man promenerar och andas frisk luft, tycker jag. Dessutom var jag i desperat behov av utomhusluft efter en lång dag med långa köer på pressbyrån.
På lunchen var jag ute en snabb sekund och satt och vilade på en fuktig träbänk. Jag mådde smått illa efter att ha hoppat över frukosten och sedan stått i kassa i massor med timmar, men trots det kände jag mig plötsligt så glad. Varför känner jag mig glad?, funderade jag för mig själv. Ska jag göra något roligt ikväll? (Nej, konstaterade jag snabbt, jag måste sova tidigt för att orka med ännu en tidig morgon). Har det hänt något kul nyligen då, som jag fortfarande är glad över?, grubblade jag vidare. Men nej, jag kunde inte komma på något som skulle ha varit så roligt att jag fortfarande flera dagar senare satt och var glad åt det, trots att byxorna blev blöta av den fuktiga träbänken och trots att jag mådde illa och fortfarande hade flera timmar kvar att arbeta. Varför är jag så glad då?, tänkte jag förvirrat. Sekunden efter slog det mig: solen sken! Det var ljust ute och solen strålade för första gången på flera dagar. Underbart! Konstigt att man inte ens fattar vad som saknas när det är vintermörkt och ruggigt och solen gått i ide...