elidajosefina

Idag har jag tillsammans med ca 250 elever från min skola varit skademarkör i Sveriges största katastrofövning. Scenariot var att en bomb detonerat ombord på ett pendeltåg, med resultatet fyrtio människor svårt skadade och ett tiotal döda. Vi som var varken döda eller skadade var alla mer eller mindre chockade, och vällde ut ur ena änden av tågtunneln och irrade runt på spåren. Vissa av oss grät och skrek medan andra letade efter sina tillhörigheter eller gick i egna tankar. De två brandmän som ensamma anlände till platsen hade fullt sjå att försöka mota ihop oss och få oss att vänta kvar tills polis, ambulans och krisgrupp anlänt. Någon vände om och sprang in i den rökfyllda tunneln för att leta efter en bror, någon annan bultade hysteriskt med knytnävarna mot brandmannens bröstkorg och skrek hejdlöst. Situationen var ohållbar för de båda brandmännen, och de såg ganska hjälplösa ut. 
Tunneln spärrades av och efter lång väntan anlände ytterligare en brandbil. En och en halv timme efter olyckan kom den första och enda ambulansbilen till platsen. Vid det laget hade de skadade på andra sidan tunneln troligen hunnit förblöda...
Solen sken och vi hade det ganska bra där vi satt eller låg på gräset. Vore det på riktigt hade vi troligen lämnat platsen för längesedan, reflekterade vi, med tanke på att varken brandmän eller ambulanspersonal ägnade oss någon större uppmärksamhet. När sedan polisen anlände till platsen tog de som första prioritering att dekorera hela scenen runt järnvägen med blå-vit-randiga polisband i plast. En uppgift som de tog på största allvar. Klockan elva, tre och en halv timme efter olyckan, fick vi äntligen lämna våra personuppgifter till polismännen som sedan skickade hem oss, utan att vi blivit medicinskt undersökta eller friskförklarade.
På nyheterna ikväll visar de ett reportage från katastrofövningen, där vikten av sådana här övningar betonas- utan att dagens övning på minsta sätt kritiseras! Filmteamet har befunnit sig på den sida av tunneln där bomben detonerat och där de fysiskt skadade således befinner sig. Det är möjligt att dessa passagerare ägnats den mesta uppmärksamheten; men en enda ambulans på våran sida av tunneln? Förvånande! 
Ett av huvudsyftena med uppgiften var att polisen skulle klara av att upprätta en katastrofväxel dit anhöriga kunde ringa för att få upplysningar om saknade. Av den anledningen hade vi som var statister i förväg tagit reda på fem vänner eller bekanta som under dagen skulle ringa växelns nummer för att fråga efter oss. Inte heller detta fungerade som det skulle. Vissa av dem kom inte fram alls, andra kopplades fel eller placerades i ändlös kö. Första timmarna gick det överhuvudtaget inte att komma fram. De som tillsist fick prata med någon i växeln upplevde personalen som arrogant och outbildad. Visst är det viktigt med katastrofövningar, men om man ska kunna lära sig något av dem måste man väl ändå våga uppmärksamma bristerna?


Trängsel i tunnelmynningen


Avspärrat och fint


Chockade passagerare väntar på uppmärksamhet


En enda ambulansbil och en brandbil är på plats

Söndagskväll. Pojkvännen sitter framför datorn och spelar. Han skjuter så blodet stänker på väggar och golv. Fienden springer i panik. Kulorna studsar på marken. Han smyger sig fram längs med husväggen, kastar sig sedan fram bakom husknuten. Fienden är överrumpad, igen. Mer blod som stänker och färgar betongväggarna röda.
Själv sitter jag med anatomiboken i knät och läser om cirkulationssystemet. Hur det syrefattiga blodet från kroppen går in genom hjärtat, för att därifrån skickas vidare ut till lungorna för att syresättas, innan det återigen passerar hjärtat på sin väg ut i kroppen. Jag läser om små röda blodkroppar som måste rada upp sig på led för att komma fram genom kapillärerna. På dataskärmen bildar blodet stora pölar under den ihjälskjutne fienden... 

Idag har det varit gårdsstädning i bostadsrättsföreningen. Samling klockan nio noll noll. Oömma kläder och glatt humör. Pojkvännen och jag låste in oss i lägenheten och drog för alla gardiner. Ute på gården samlades pensionärerna med rosiga kinder och förväntansfulla miner. Krattor, sopborstar, skyfflar, spadar och sopsäckar delades ut. Pojkvännen och jag spanade bakom gardinen. Snart irrade de runt över gården och såg viktiga ut med sina nyvunna redskap. Krattade lite tafat i rabatterna och spanade över axeln på varandra. Pojkvännen och jag smålog i mjugg. Att det skulle behövas trettio man för att kratta en gräsmatta på tjugo kvadratmeter övergick vårat förstånd. Det såg mest trångt och stökigt ut.
I sandlådan samlades barnen med spadar av det mer färggranna slaget. Mammorna och papporna tog alla på sig den viktiga uppgiften att sitta på bänken och övervaka. Det såg trångt ut även där.
Efter tjugo minuters slit lackade svetten i skrynkliga pannor, och styrelsen bjöd på korv och kaffe. Mitt på gården hade någon hissat den svenska flaggan, och allt andades idyll. Pojkvännen och jag suckade unisont och beslöt oss för att somna om.  

Nu har björkarna fått musöron! (- Och för mig börjar det bli bråttom att inhandla nässpray och ögondroppar...)

Jag har sett en humla!

När man kan åka runt med nedvevade rutor på bilen och lyssna på hög musik- då är det vår! Och det har vi gjort idag- pojkvännen och jag!