elidajosefina

Vilken partyhelg! I fredags var det dags för terminens första tenta-öl med nya klassen. Delkurs ett var avslutad och hemtentan inlämnad, och det måste naturligtvis firas! Vi var ett gäng från klassen som möttes på S:t Eriksplan för att sedan ta en drink på Tiki Room, där det genomgående temat var exotiska polynesiska fruktdrinkar (väldigt dyra sådana också, men vad gör det när det är löningshelg?!). Sex stycken av oss beställde in en otroligt häftig vulkandrink, som var formad ungefär som en sockerkaksform, där mitt-toppen på formen var en vulkan som brann (på riktigt!) och själva drinken låg i fåran runt omkring. Sex stycken sugrör fick vi, och sen vad det bara att surpla! 21 centiliter sprit innehöll den, så det var tur att vi var många drinkare. Ett mysigt ställe var det, där man dessutom kan äta om man skulle känna för det.

    Fyra av oss fortsatte sedan vidare till Candy på Stureplan, där vi dansade och drack cider. En trevlig kväll, med andra ord.

    Igår var det dags igen. En före detta kurskompis ordnade inflyttningsfest i sin jättemysiga etta i Fredhäll. Pojkvännen och jag akut-handlade folköl på Ica (!), då vi insåg att vi inte kunde komma tomhänta och förvänta oss att bli bjudna av andra, och tog en taxi för att slippa irra runt i vintermörkret. Vi var hemma igen till klockan ett, eftersom pojkvännen skulle upp klockan fem för att börja jobba klockan sju. Inte många timmars sömn för honom, men desto fler för mig!

 Fångade på bild på Candy

Iskallt! Nu står jag inte ut med kylan och vintermörkret längre! Jag säger upp mig!

Visst är det vackert med snö, men nu vill jag byta dunjackan mot en vårjacka och stövlarna mot vårskor! Jag vill vårstäda balkongen och köpa nya växter till lägenheten. Jag vill hänga upp rena gardiner och putsa fönstren, så att solen får lättare att hitta in. Jag vill studsa upp ur sängen på morgonen och le åt solskenet. Jag vill vandra på soltorkade asfaltsgator och sticka näsan i vädret. Jag vill höra talgoxar och blåmesar. Jag vill se vårgröna gräsmattor och en och annan nyvaken tussilago. Jag vill plocka björkris och köpa färggranna påskfjädrar. Jag vill ta den långa vägen hem. Jag vill se sopbilarna sopa gatorna rena från vintersmutsig sand. Jag vill lämna vantarna hemma. Jag vill se skolbarnen plocka fram fotbollar och hopprep. Jag vill se gungställningarna fulla med glada barn. Jag vill se pensionärerna spela boule utanför höghusen. Jag vill se cyklar och kick-bikes. Jag vill att himlen ska vara blå, och att björkarna ska ha musöron. Jag vill inte ha mer kyla och mörker! Jag vägrar vantar och toppluva! Jag hatar blötsnö och kramsnö och tösnö! Jag ryser när jag ser pulkor och kälkar och snowracers, för att inte tala om alla uppstoppade stackars småbarn som vaggar fram på dagisgårdarna. Det är synd om oss nordbor. Jag fattar inte hur vi överlever, år efter år, vinter efter vinter!

… Det märkliga är att vi glömmer bort hur plågsamt det är att aldrig se solen och leva i ständigt mörker. På sommaren laddar vi batterierna, och så lever vi oss igenom ytterligare en vintersäsong. Men nu lyser min batterinivå röd! Det börjar bli bråttom!

 Återuppladdningsbara?

Efter skolan igår fikade jag med en före detta kurs- och arbetskompis, som jag inte sett på länge. Färskpressad apelsinjuice och bagel, och utanför fönstret ett vintergrått Stockholm.

Skyndade mig sedan hem och slank in hos ”svärmor” för att låna bilnyckeln. Hann hem, bytte tröja och drog en borste genom håret, sedan var jag iväg igen. Efter trettio svettiga minuter i bilkö bromsade jag in framför dagisgården.

De småflickor som jag tidigare arbetade som barnflicka åt blev ordentligt överraskade när deras mamma kom för att hämta dem- i sällskap av mig! Det blev många stora kramar, och mamma glömdes nästan bort. Väl hemma hos dem lagade vi tacos och tände ljus. Mysigt, om det inte vore för treåringens bordsskick, som på senaste tiden förvärrats ofattbart. Innan deras mamma ens hade hunnit tända alla värmeljus hade båda döttrarna kastat sig över majs, riven ost, tomater, gurka, gräddfil och tacobröd. Treåringen tog för sig av allt med händerna som redskap, och lämnade synliga spår efter sin frammarsch på duken. Femåringen tog däremot noggrant för sig med hjälp av de skedar som placerats i skålarna. Treåringen stoppade hela näven i majsskålen och fick med sig nittio procent av de minimajskolvar som låg däri, innan jag hann hejda henne från att ta för sig ytterligare en gång. När jag sedan la upp köttfärs på tjejernas tallrikar bestämde sig treåringen för att minimajs ville hon ju inte ha! Istället började hon nu plocka de små majskolvarna en och en från tallriken och placera i en stökig hög på duken. Femåringen åt med stor aptit och hade redan ätit upp sin första tacos innan mamman satt sig vid bordet. Treåringen ryckte tacobrödet i småbitar som hamnade både på och utanför tallrik och bord. Femåringen bad om ett till bröd, och treåringen stoppade handen i gurkskålen. Treåringen ville ha mjölk, mjölk mjölk! Och femåringen bad artigt om mera köttfärs. När deras mamma tre minuter senare satte sig vid bordet, och hon och jag började ta för oss, hade treåringen ätit färdigt och sprang från bordet för att hälsa på pappa, som kom från jobbet. Femåringen höll sig för magen och konstaterade att den gjorde ont, och själv insåg jag att jag borde uppskatta mina egna lugna middagar.

 Underskattat?

Något himmelrike

är det inte

Folk överfaller varann på gatorna

och det händer

att dom

dödar varann för vilken skitsak som helst

så något

himmelrike är det inte

och folk hukar

under bördorna

och sen kommer våldet

och nere vid Slussen

går dom utslagna och tigger

Två spänn

Två spänn på en söndag

Till vadå?

Han tigger

för att få känslan av

att finnas till

Hellre ett nej

än ingenting alls

Det finns kärlek

nånstans

i små lägenheter kanske

men svenskarna här på mina gator

håller sig så långt ifrån varann som möjligt

(Himmelrike, Ulf Lundell)

Snubblade över en dvd på Åhléns som jag bara var tvungen att köpa. Livets mirakel, med foton av Lennart Nilsson. Jag har suttit trollbunden framför tv:n och tittat på hur en enda spermie befruktat en äggcell, och hur livet sedan tagit fart i livmodern. Hur små små prickar utvecklats till armar, händer, ben och fötter. Hur rester av urtida gälar vuxit ihop och försvunnit, för att istället bilda underkäke och struphuvud. Jag har sett hur embryon från grisar, apor, kycklingar och människor följer samma utvecklingsmönster i de tidigaste faserna, och hur svåra de är att skilja från varandra! Vilken resa vi alla har genomgått! Värt att filosofera kring när vintermörkret sluter sig runt huset?
 
   

Snart en hel vecka utan inlägg. Hoppsan. Det har varit en ganska händelsefattig vecka med få föreläsningar och mycket dötid. På allahjärtansdag gick jag och pojkvännen på bio för att göra något mysigt tillsammans. Vi såg Parfymen, och aldrig förr har jag varit med om att biopubliken har suttit så stilla och tyst!! Inte en enda godispåse som prasslade, inte en enda viskning eller hostning. Ingen som ens bytte ställning eller flyttade benen på golvet. Alla satt stilla och tysta! Inte ens när eftertexten började rulla kom pratet igång. Vi lämnade biosalongen i tystnad. Magiskt.

Jag har varit småhängig hela veckan, och urinvägsinfektionen vill inte riktigt ge med sig, trots antibiotika. Nu är jag så trött på att ligga hemma i soffan! Efter helgen vill jag vara pigg som en mört, tack!

Idag har vi varit på Room, mamma, jag och lillasyster. Vi har tittat på roliga inredningsdetaljer, fina tyger, tapeter, krukor, mattor, möbler, lampor, leksaker, köksredskap, krukväxter, och mycket mycket mer. De hade ovanligt mycket roligt och fint som vi blev sugna på. Kul!

Utflykten var lite mer än vad jag orkade med, känner jag, och febern steg förstås. Men imorgon tänker jag vila upp mig ordentligt, och läsa en del skolböcker på hemmaplan, har jag tänkt. Sen ska jag väl vara pigg igen, för nu längtar jag till träningshallen!

Urinvägsinfektion, faan, tänkte jag redan igår morse. Dricka mycket, tänkte jag också. Så kanske det går över? Kutade till Coop och köpte massor med sur citronjuice, eftersom jag lärt mig att det är just surt man ska dricka för att lindra svedan och hålla bakerierna stångna. Läste dagens dos av psykologi för sjuksköterskor, och flydde sedan bekymren och tillbringade kvällen i biosalongen, som sagt. Satt i en och en halv timme och kämpade mot kissnödigheten. Jobbigt! Väl hemma igen var besvären än värre, och natten var inte rolig, med två karaffer juice bredvid sängen och täta toalettbesök.

Imorse ringde jag jourmottagningen så fort de hade öppnat. Råddes att kissa i en burk och inställa mig hos doktorn en timme senare. Äntligen! Väckte pojkvännen och övertalade honom att agera chaufför. Att köra själv var inte att tänka på, jag hade fullt upp att hålla benen i kors. Besöket hos doktorn tog exakt en och en halv minut. Hon hade inte mycket att säga. ”Ja, du har ju ställt rätt diagnos på dig själv”, sa hon bara leende och hänvisade mig till apoteket en trappa ner, där antibiotika-receptet på något magiskt sätt lagrats i databasen. Två tabletter och många kanor citronsaft senare trodde jag mig vara tillräckligt pigg för att tillbringa kvällen i glada vänners lag. Men ack så fel jag hade! Satte mig på tåget och åkte en hel station för att konstatera att benen darrade och febern steg. Väntade en halvtimme på nästa tåg hem, och har sedan tillbringat kvällen tillsammans med Christian Luuk och ett antal mer eller mindre begåvade melodifestival-artister. Men jag klagar inte. Värre kan man ha det.

Ja vad ska jag säga? Filmen var underbart söt och väldigt träffande. En snobbig överklasstjej i tjugoårsåldern och en pensionärs-nära man från förorten, vad har de gemensamt? De träffas av en slump, och lindrar för en stund varandras ensamhet med kaffe och muffins. Men det är dömt att misslyckas. De kommer från två skilda världar, trots att de bor i samma stad. Det hjälper inte att viljan finns där. Ska jag gråta över samhällets segregering eller skratta över filmens ironi? Jag gör varken eller, och lämnar biosalongen med veckad panna.

 Bioaffischen med Michelle Meadows.

 Mannen.

Ikväll blir det bio för hela slanten! Vår före detta granne från Spånga gör debut på SF:s vit duk. Jag pratar om Michelle Meadows och filmen Darling, som har premiär ikväll.
Trots att jag kanske är aningen jävig återkommer jag med en recension ikväll.

 
Är hon inte som gjord för Hollywood?

Det är lite gulligt att ha hundbesök ibland. Idag har jag gått och plockat upp alla hundleksaker som Paris spridit runt i lägenheten. Det är nästan som att ha ett litet barn hemma!

Hon är en märklig hund. Hur sällskapssjuk som helst; hon och jag hade tvättid igår och sprang mellan lägenheten och tvättstugan båda två. Tyvärr var hon väl inte särskilt behjälplig, utan tog som sin uppgift att busa runt med alla sopborstar i tvättstugan. Moppen vågade hon inte röra, den luktade otäckt.
När vi ska äta sitter hon gärna med vid bordet på en stol. Jag ska publicera ett par bilder på det så ni får se! Det ser så kul ut!

 Vet hon om att hon är en hund?

 Smile!

 
Men nu får du väl ändå sluta fota! Kan man få sova ifred?

Igårkväll var pojkvännen och jag och tränade igen. Hittills har vi utnyttjat våra dyra träningskort väl, hoppas att vi inte kommer av oss!

Efter träningen åkte vi förbi mamma och hämtade upp Paris Hilton, som fick tillbringa natten hos oss igen. Under täcket, mellan våra ben, närmare bestämt. Vad lustig hon är!

Idag har jag egen studietid, och hittills har jag: gått en lång promenad med Paris, diskat berget av disk som hotade översvämma köket, dammsugit hela lägenheten, tömt alla soppåsar och vattnat alla blommor. Om en timme har jag tvättid. Kanske hinner jag läsa lite om genusmedvetande inom sjukvården innan pojkvännen kommer hem och det är dags för middag…

Här kommer några vackra foton från dagens promenad!

 En frostig buske.

 Snön är alldeles glittrig.

 En frusen nyponbuske.

 Paris poserar, med ena tassen upp.

 ... Och med andra tassen upp.

I vintermörkret och kylan gav vi oss iväg till stan för att gå på bio, pojkvännen och jag. Vi köpte lite biogodis, köade för att köpa biljett och kröp sedan upp i varsin biostol. Det var vi två, och medelåldersplus. Bara medelåldersplus. Det måste ha varit årsmöte. Detta bådar inte gott, tänkte vi och såg oss förskräckta omkring i halvmörkret. Tanter i pälskappa och gubbar i basker. Rynkor och skrynklor så långt ögat nådde. Inga colamuggar här inte! En och annan diskret popcornburk, men inga prasslande godispåsar. Pojkvännen och jag drog genast upp våra godispåsar och prasslade så mycket vi bara orkade under reklamfilmen. Tanterna log försiktigt mot oss och mös förväntansfulla under rougén.

Sen började filmen, och vi glömde genast allt annat. Det var sorgligt och tragiskt, mörkt och vackert. En lycklig kärnfamilj med vardagliga spörsmål, två bröder som kivas om vem som ska få sitta i bilens framsäte. En nyvaken pappa och en välsminkad mamma. En blöt vårvinterväg. Ett rådjur. En krasch. Och sedan, en enda son och en pappa kvarlämnade i en alltförstor lägenhet. Två olyckliga själar oförmögna att kommunicera. En pappa som nästan ger upp, som glömmer sin överlevande son. En son som kämpar med en inre sorg som växer och tar plats i bröstet. Det blir sommar och sommarlov. Sommarstugan i skärgården står och väntar. Väskorna packas. Pappan och sonen tar färjan över till Sommarsverige med tillhörande midsommarfirande med dans kring stången, sill och nubbe, farmor och farfar, hav och klippor. En skärgårdsnatur som trots stora ansträngningar inte förmår blända. Kanske försöker de fly, men känslorna kommer ikapp. Vill inte släppa taget. Det är tomt i stugan. Två handdukar som saknas, två kuddar för lite. Plötsligt går det inte att låtsas som ingenting längre. Känslorna måste fram! Det blir bråk och skrik, krossat glas och en och annan nubbe för mycket, innan far och son äntligen hittar varandra. Finner orden som gömt sig långt inne. Då blir naturen äntligen välförtjänt vacker. Solen går ner, och i klippskrevorna växer gräslöken. ”Det kanske måste få göra ont?”, som en av karaktärerna konstaterade. Ja det kanske måste få göra ont, men sen kanske det ljusnar lite över havet?
Och ont gör det, när vi lämnar biosalongen och inser att det fortfarande är vinter ute. Mörker och kyla, snövallar och isfläckar. Inte en gräslök så långt ögat når...   

 Bioaffischen.

 Fadern.

 Sonen.

Det är fullpackat med folk i visningshallen. Det är trängsel och kö, men ingen som kivas eller suckar. Vi tittar på russin; jag, pojkvännen, en före detta studiekamrat till mig och min syrra. Vi tittar på russin, och vi är alla trollbundna. Vi ser russin som går på rockkonsert och står och hoppar i publiken, mörka russin och ett och annat ljust russin som med fanor och banderoller demonstrerar för de mörkas lika rättigheter, tills kravaller utbryter och några russin trampas ihjäl. Sjukvårdare som snabbt är på plats, och polisrussin som övervakar situationen. Vinterbleka russin som anländer till stranden på Mallorca och intar varsin solstol mitt bland solbrända russin. Russin som parar sig vid vattenbrynet på stranden, i solnedgången. Gravida russin som går med putande magar. Russin som slutligen lägger ägg, som kläcks, och fram kryper små små gröna druvor. Russin som går med rullatorer genom sterila korridorer på ålderdomshemmet. Russin som vårdas av unga släta druvor. Russin som med hjälp av ett rep rymmer bort från lussebullen. Russin som rymmer från russinpaketet. Russinen vill vara fria. Vill inte låsas in. Russin som begraver krigets offer i stora massgravar. Russin som en symbol för den lilla skrynkliga hjälplösa människans liv och död. Det är vackert. ”Underbar utställning”, skriver vi i gästboken och signerar med våra namn.

 
Johan Hagelbäcks charmiga russin finns på Stockholms Stadsmuseum t.om. den 27/5

Dags för en uppdatering tror jag. Den här veckan har varit intensiv med föreläsningar och seminarium. Mestadels rörande Röda Korsets organisation och värdegrund. Men äntligen är det helg! Det enda jag har planerat ikväll är att gå ut och köpa mig en påse godis och slänga mig på soffan framför Let’s dance. Jag har blivit inbiten! Det är ju jättekul!

Igår köpte jag, pojkvännen och en nära vän varsit träningskort. Pojkvännen försvann in på gymmet, vännen och jag letade upp omklädningsrummet och konstaterade sedan fnissande att vi klätt oss på samma sätt: svarta tre-kvarts-byxor och rött linne. Japp. Medan vi stod där och skrattade åt våra outfits upptäckte jag att vi dessutom båda hade pärlörhängen i öronen! Hjälp! Dags att byta umgängeskrets? Hehe. Synd att jag inte hade kameran med mig…

Gympapasset innehöll många olika stegkombinationer och koordinationsövningar som vi hade svårt att hänga med på. När vi precis hade börjat få ett hum om hur armar och ben skulle förflyttas var det dags att byta rörelse… Idag har jag ont i precis varenda liten kroppsdel. Nåja, snart äger vi hallen! Vänta bara!