elidajosefina

Lilla Tussilago, lilla Tussilull,
har du målat kjolen din med solens klara gull?

Då du ler emot mig upp på dikeskant
lyser det som våren själv så gult och nytt och grant.

Lilla Tussilago, vill du lära mig
sprida lite solsken, söka likna dig?


Nu lyser det i dikeskanten! Tussilagosar som är så söta! Synd bara att de blir så luggslitna så fort man håller dem i handen! Känner du hur gott de luktar?

 STORA tussilago...

Nu är det definitivt slut på vintermörker och snöslask. Jag har sett ivriga bilförare byta ut vinterns dubbdäck mot finare sommardäck!

 
Två vårglada systrar

 
Stadshuset och en svensk flagga

 
En Stockholmssiluett

 
Lillasyster och lillebror på promenad


 Lillebror och pappa äter våfflor i solen

 
Systrar i solen

 
Vilket fint hår du har syster!

Inatt har jag dansat salsa! Eller åtminstone försökt att inte trampa mina latino-partners på tårna. Jag var nämligen på en salsa-krog vid Odenplan tillsammans med skolans faddergrupp, som jag har gått med i. Vi blev bjudna på spanska drinkar och fick dansa både en och två och tre och fyrtiotre danser tillsammans med de trevliga latino-killar som samlats där.
Hur kommer det sig att vi svenskar inte längre kan dansa, fungerade vi över. Det som är så roligt! 
Kanske dags för den där salsakursen som jag har pratat om förut?

Våran uppgift i faddergruppen är att ta hand om de utbytesstudenter som med jämna mellanrum kommer till Sverige för att få en inblick i svensk sjukvård genom att arbeta och bo här.

Igår tog vi farväl av två elever från Skottland som redan hunnit tillbringa tre månader här. Dessutom hälsade vi två elever från Italien välkomna. De kom i söndags och ska nu stanna här fram till sommaren. Med oss var också en trevlig tjej från Norge. Vi träffades hemma hos faddergruppens ledare (skolans internationella emanuens) och åt traditionell svensk påskmat (ägg, lax, sill och tillhörande snaps) innan vi sedan fortsatte ut till salsa-krogen. Målade ägg gjorde vi också, och sjöng snapsvisor.

På måndag kommer två tjejer från Frankrike för att stanna här i tre månader. Jag är fadder till en av dem, och min uppgift är därför att fungera som hennes sociala stöd och visa henne runt i stan och se till att hon kommer tillrätta. En annan av tjejerna i faddergruppen ska ta hand om den andra fransyskan, och tillsammans med faddergruppen har vi planerat för en del utflykter i vår. Vi har bland annat tänkt åka ut och visa dem den svenska skärgården. Det ser jag fram emot.

Jag har sagt det förut, men nu säger jag det igen: det som göms i snö kommer upp i tö. Följaktligen är gräsmattor och parker fulla av fjolårs-skräp. Gamla tidningar, burkar, trasiga flaskor, halvruttna kondomer, fimpar, tuggummin, godispapper, snabbmatspapper, nyårsraketer, champagnekorkar, hundbajshögar... Ja listan kan göras lång. Ett vårtecken är det i alla fall, även om det är ofräscht. Dessutom har jag sett en sopbil idag! En sån som sopar gatan, menar jag då. Äntligen!

Dagens vårtecken var svårfångat. Vädret har varit nästan lika växlande som igår, men i övrigt har våren känts ganska avlägsen. Påväg hem från affären såg vi dock tre glada hundar som busade runt i gräset, och en matte och två hussar som stod med armarna i kors och frös och myndigt iakttog leken. Det kommer en tid då vi umgås mer utomhus än inomhus; men idag känns den väldigt långt borta.

Idag har jag investerat i ett nytt paraply. Det känns bra. Ett sånt där litet pluttigt paraply som går att knöla ner i en inte alltför liten handväska. Svart. Dyrt. Men värt varenda penny! Vädret idag har inte varit att leka med, nämligen! Det har regnat, snöat och haglat om vart annat. Riktigt aprilväder, trots att det fortfarande är mars? Men mig gör det ingenting, jag är utrustad! Från och med idag har jag mitt svarta paraply i handväskan. Just in case.

Nu har det kommit, vårregnet som Ray Bradbury utlovat. Jag sitter inne och njuter. Nu blir naturen rentvättad, och jag får en ursäkt att sitta inne och plugga. Det är annars svårt att komma sig för med att öppna skolböckerna när solen skiner. Vilket söndagslugn!

Grannarna ställer fram balkongmöblerna. Bord och stolar packas upp ur vinterdvalan. Jag känner mig skrockfull och beslutar mig för att avvakta ett par veckor. Det kan ju faktiskt komma ett bakslag? Och ställer jag fram balkongmöblerna kommer det garanterat att börja snöa!

Årets första cykeltur! Underbart!

Vägdamm! Behöver jag säga mer? Vinterns alla sandbilar har lämnat efter sig enorma mängder torrt dammigt grus, och det som göms i snö kommer som bekant upp i tö...

(Från och med idag inför jag här vinjetten "Dagens vårtecken", som ska finnas med så länge den behövs.)

Skatorna bygger bon! Snacka om familjeplanering!

Lördag och solsken, vad mer kan man begära? Igår gick jag runt och letade efter vårtecken, idag behövde jag inte leta! De fanns överallt! Solen sken, på gräsmattorna smälte den sista snön, det droppade vatten i gatubrunnarna, talgoxarna sjöng, jackan var uppknäppt, blåsippsblad och snödroppar tittade fram, blomsterbutikerna ställde fram påskris med färggranna fjädrar, barnen plockade fram sina cyklar och vinglade runt på gator och torg, vantarna åkte av, halsduken lämnades hemma, himlen var blå och livslusten återfunnen. Välkommen tillbaka, efterlängtade sol!

Vårregn skall komma och doft av mull

Och av svalornas vingslag skall luften stå full

Och ingen skall märka att människan strider

Eller att kriget slutar omsider

Själva våren som vaknat ur vintern den korta

Skulle knappast märka om vi var borta

(Ray Bradbury)

Ikväll måste ni titta på Parlamentet! Jag, pojkvännen, syrran och mammas man satt nämligen i publiken på Parlamentet i fredags, och programmet sänds ikväll. Riktigt kul var det, även om det kändes aningen bajsnödigt ibland när de satt där i sina kontorsstolar och krystade fram skämt och lustigheter. De tillåts ju inte ha några manus att följa, utan programidén går ut på att de ska vara spontant hellustiga. Nej, hellre då ett löst manus och mindre krystande, om du frågar mig. Men visst fick vi oss en hel del skratt, det förnekar jag inte.

Publikbilderna spelades in innan parlamentet-deltagarna kommit upp på scen, och därför fick vi klappa händerna, skratta och jubla i olika omgångar på kommando. Åt ingenting alls. Även det otroligt bajsnödigt. Två timmars mer eller mindre roliga kommentarer bjöds vi på, som nu förkortats ner till ett halvtimmeslångt program.

Publiken var den största i Parlamentets historia, om man får tro kameramännen. Läktarna räckte inte till, så extrastolar plockades fram, och vi hamnade följaktligen på främsta raden.

Efter två timmar var föreställningen slut och vi bjöds på vin och chips i väntan på att studion riggades om. Nästa programpunkt var nämligen en pilot-inspelning av ett nytt humorprogram som i mångt och mycket liknar American Funniest Home Videos. Ganska mys-roligt. Mer avslöjar jag inte. Glöm nu inte bort att sätta på tv:n klockan 20.30 ikväll!

På väg hem från skolan häromdagen möttes mina ögon av en ovanlig syn: En kille inte äldre än tio år satt på tunnelbanan och stickade. Garnet var blått och skulle uppenbarligen förvandlas till en mössa. Han pratade glatt med en kompis som satt på sättet mittemot och jag kunde inte låta bli att förundras över

hur omedveten han var om de människor runt omkring honom som liksom jag fascinerat lät blicken följa stickpinnarna och de aviga och räta maskorna som växte under de knubbiga barnfingrarna.

  Jag skämdes över mig själv när jag konstaterade att jag själv aldrig skulle drömma om att sätta mig på tunnelbanan och sticka, att jag hellre försvinner bakom Metros trygga pappersskärm.

  Varför strävar vi alla efter att vara så lika varandra som möjligt? Hur kommer det sig att det är fel att sticka ut?

  Jag kommer ihåg en varm sommardag för ett par år sedan då jag tillsammans med några vänner satt på bussen på väg hem från Djurgården. Överallt omkring mig satt människor som stirrade framför sig, alternativt ut genom fönstret, för att inte störa eller själva bli störda. Det skulle ha varit en helt vanlig busstur, om det inte var för att busschauffören; en elegant kvinna med pigga mörka ögon, hälsade alla nya passagerare välkomna ombord med ett stort leende. Och att hon sedan tog mikrofonen och spontant och ogenerat började prata på om vädret, sina söner och livet i övrigt. Alla blev vi som inåtvända svenskar en smula generade över hennes beteende, och fäste våra blickar allt hårdare på sättet framför oss. "Sjung med mig!", utbrast hon plötsligt. "Nå? Vågar ni inte? Sjung med mig!! Ska vi sjunga imse vimse spindel? Den kan ni väl alla??" Hon räknade in och började sen med gäll röst att sjunga den välbekanta barnsången så att det ekade i högtalaren. Det märkliga var att hon efter ett par osäkra sekunder fått alla i bussen att, om än något generat, sjunga med!

  En människa i min närhet som aldrig brytt sig om vad andra tycker är min morfar, som fortfarande vid snart åttio års ålder älskar att förundra. Mormor berättade för mig för ett tag sen om en ung kvinna som hade erbjudit sig att hjälpa morfar nerför trappan. "Nej, nej!", hade morfar utbrustit. "Jag åker på ledstången!".

  Att alltid vara en smula barn är att vara verkligt vuxen, heter det, och det är nog en bra levnadsregel?

Här följer en lista över de böcker jag läst i år. Jag fyller på allt eftersom, men tror som sagt inte att listan blir särskilt lång i år, med tanke på att jag nu pluggar på heltid.
 

- Vackra flickors lott, Alexander McCall Smith

- Ro utan åror, Ulla-Karin Lindqvist

- Illusionernas bok, Paul Auster

- Zahiren, Paulo Coelho
- Skammens hud- om spetälska i Sverige, Arne Sundelin & Anne Sörman
- Hejdå, allihopa!, Conny Palmkvist
- Det gick en propp- en bok om att få stroke, Anita Jekander
- Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, Oliver Sachs
- ...som en tjuv om natten- en sann historia om hur tron på himlen blev ett helvete på jorden, Lena Ringqvist
- Midsommarvals, Viveca Lärn
- Hummerfesten, Viveca Lärn
- En fröjdefull jul, Viveca Lärn
- 36 timmars dygnet- om Alheimers sjukdom och andra demenssjukdomar, Nancy L. Mace & Peter V. Rabins
- Sol och vår, Viveca Lärn
- Den mänskliga hjärnan- en upptäcktsfärd, Gunilla Ladberg
- Ett minne för livet- Boken om Alzheimers sjukdom, Kristina Fröling

Vi skulle träna idag, pojkvännen och jag. Det var tanken. Istället sitter vi nu här med varsin hemkörd pizza i knät. Så kan det gå! Sanningen är att vi mycket sällan äter snabbmat, och att vi idag har gjort oss väl förtjänta av ostdrypande pizzor. Vi har röjt upp i lägenheten, städat förrådet och putsat ett par fönster. Dessutom har vi städat på balkongen. Så nu kan våren komma! Vi är beredda!  

 Vårblommor.

Jag är glad att jag inte är pensionär.

Jag är glad att jag inte har svaga knän och darriga ben.

Jag är glad att jag har en stark och rak rygg.

Jag är glad att jag inte lider av yrsel och illamående.

Jag är glad att jag inte är förvirrad eller glömsk.

Jag är glad att jag inte är pensionär.

-För vore jag pensionär skulle jag aldrig åka kollektivt i morgonrusningen!

Aldrig att jag skulle köa framför den ankommande tunnelbanan.

Trängas bland alla morgontjuriga stockholmare.

Bara för att konstatera att jag skulle tvingas vänta på ytterligare ett tåg.

Att även detta tåg var fyllt till bredden.

Aldrig att jag skulle orka vässa mina armbågar och klämma mig in genom tågdörrarna

-med livet som insatts.

Stå inklämd mellan unga starka människor och lyssna på deras ivriga samtal och ständigt ringande mobiltelefoner.

Inse att alla sittplatser är tagna och att inte minsta plats finns för ytterligare en hand på handledarna.

Be till gudarna att tågföraren ska köra lugnt och försiktigt

Att vägen är rak och inbromsningen mjuk

Att benen ska bära och yrseln avta.

Att illamåendet ska gå över.

Ja, jag är glad att jag inte är pensionär!

Tänk att vara liten

Glädjas åt en gul ballong

Skratta med hela ansiktet

Njuta hämningslöst

- se så fin!

Tänk att vara liten

Gråta över en gul ballong

Stora tårar över hela ansiktet

Magknip över förlusten

- den sprack!

Min favoritförfattare har skrivit en pjäs som nu spelas på Dramaten. Helgonlegender, heter den. Majgull Axelsson heter hon. Redan för ett par månader sedan bokade jag två biljetter. En till mig och en till mamma. Jag skrev prydligt ner datumet i min kalender och gjorde två utropstecken. Teater är kul. Majgull Axelsson är fantastisk.

I måndags pratade jag med mamma i telefon. Hon var hängig och hade hög feber, men lovade att pigga på sig till söndag.

Igårkväll pratades vi vid igen. Mamma mådde skruttigt och menade att jag borde hitta en reserv-partner till söndagens föreställning. Pojkvännen lovade att följa med mig om mamma inte skulle tillfriskna.

Imorse pratade jag med mamma igen. Hon hade fortfarande feber, meddelade hon, och hon skulle inte orka följa med. Sekunden efter började min mobil ringa, och jag bad henne vänta kvar medan jag svarade. Ett för mig okänt företagsnummer. "Ja? Elida", svarade jag. "Ja hej, jag ringer från Dramaten". "Jaha?". "Jag måste tyvärr meddela att föreställningen Helgonlegender är inställd idag på grund av sjukdom".

När jag återberättade senariot för pojkvännen undrade han förbryllat om han hade missuppfattat vem det var som skulle stå på scen. Det var väl inte min mamma?   

Idag har jag suttit i Kulturhusets läsesalong tillsammans med en vän. Vi har pluggat; hon språkutveckling och jag sjukvårdsetik. Vi har suttit vid fönstret och tittat ut över Stockholms glaspenis och bilarna som cirklar runt den. Det har varit en grå och slaskig dag. Snön håller på att töa bort. Imorse låg dimman tät över Spånga, och talgoxarna hade vårkänslor.

Det stod ett piano i läsesalongen. Ett sånt där brun-tråkigt skolpiano, men ett piano likafullt. Det satt en lapp på pianot: ”Vänligen iakttag tystnad!” Varför ställer man fram ett piano om det nu inte får spelas på? Det är ju ungefär lika dumt som att duka fram en stor middag, för att sedan meddela middagsgästerna: ”Vänligen intag ingen föda!”. Ibland är logiken slående…

Lunch åt vi på Kungshallens grekiska restaurang. Jag är barnsligt förtjust i grekisk sallad! När det är varmt ute, eller när jag har feber och mår dåligt, är det enda jag kan tänka mig att äta just grekisk sallad. Det är fräscht med grönsaker.

Ikväll blir det träning igen för mig och pojkvännen. Vi var där igår och i måndags också. Det är roligt att vara del av en stor grupp där alla gör samma rörelser samtidigt till glad musik. Det är en kick! Egentligen  skulle jag vilja ta salsa-kurser! (Jag som knappt kan balansera på klackar i vanliga fall, hur skulle jag klara av att dansa i klackar?!)