elidajosefina

När jag kliver av tunnelbanan i gamla stan och går de få metrarna genom spärrarna och uppför trappan möts jag alltid av texten ”Aten är äldre” som någon sprayat med vackra bokstäver på ett av trappstegen. Jag kan inte låta bli att fundera över vem. Texten får mig att småle för mig själv. Visst, Aten är äldre, men Gamla stan är ju ändå Stockholms stolthet! De smala gränderna med alla kaféer och souvernirbutiker andas historia och tid som passerat. Kullerstenarna är ojämna och otroligt obekväma att gå på om man har minsta lilla antydan till klack på skorna, men atmosfären är hemtrevlig och rogivande. Storkyrkans klockor spelar varje dag klockan tolv, och klockspelet får turisterna att stanna upp i sina rörelser. Jag är stolt över min stad, och över att få arbeta i den äldsta delen av staden. Även om Aten är äldre.

När jag hade arbetat mina futtiga tre timmar idag och blev avbytt av en arbetskompis hade jag sålt smycken för hela 180 kronor! Rekord! Rekorddåligt, vill säga. Chefen från huvudkontoret ringde mig under arbetspasset och beklagade sig över våra försäljningssiffror. Hon uppmanade mig att formligen hoppa på alla kunder som överhuvudtaget vågade sig på att sticka in näsan i butiken och överösa dem med smycken. Jag vet inte om jag gillar den idén. Som kund vill man väl få tillfälle att titta runt i butiken utan att känna sig alltför iakttagen och utan att bli påhoppad och överkörd av ett energiskt butiksbiträde? Januari är inte Gamla stans blomstringsmånad, så är det bara. Det är inte mycket att göra åt.

Igår hade vi det dagen-efter-slappt, pojkvännen och jag. Sov till klockan två (!) och lät allting ta sin tid. Lite duktig var jag i alla fall och bakade tre laxpajer att frysa in, så att julens överblivna lax slapp förfaras. En kompis kom förbi på laxpajsmiddag med vitt vin och efterföljande filmkväll. Mysigt.