Bröllopet
Det blev inte jeans tillsist. Jag fick låna en jättesöt grön klänning av mamman till barnen som jag arbetade som barnflicka åt fram tills i höstas. Vi håller fortfarande kontakten, och jag frågade henne eftersom jag visste att hon och hennes man är rutinerade bröllopsgäster. Hon blev jätteglad över att få hjälpa till, och det visade sig att hennes klänningar passade mig precis.
Kvällen till ära rådde snökaos i Stockholm, och innan vi hade promenerat den korta sträckan från tunnelbanan i Kungsträdgården fram till nationalmuseums restaurang Atrium, där vigseln och middagen skulle äga rum, hade snön utraderat alla spår av våra tidigare ansträngningar framför spegeln. Vi anlände i god tid, och tillbringade några stela minuter bland brudens och brudgummens släktingar i hallen. Luften var full av förväntan.
När vi sedan blivit insläppta i matsalen och minglat runt med varsit champagneglas i tjugo minuter skred bruden och brudgummen in i rummet. Två minuter senare var det hela överstökat. De båda älskande hade utväxlat ringar och kysst varandra ömt medan gästernas kameror blixtrade. Vigselförättaren hade fått dem att lova varandra evig kärlek och trohet, och parets föräldrar hade gråtit en skvätt.
Efter vigseln följde middag med bordsplacering och tillhörande tal. Varje talare avslutade regementsenligt med brudparets skål, och servitriserna smög runt och fyllde upp vinglasen så fort gästerna vände ryggen till. Vid mitt bord satt en sprallig och charmig sjuårig kille som inte uppskattade laxrosetterna, de i parmaskinka inlindade sparrisarna, skagenröran serverad på kronärtkocksbotten eller de kokta ärtskidorna. Istället åt han sig rytmiskt igenom bordsgästernas alla brödskivor, och bad ständigt servitriserna om mera bröd. I ett av sina ivriga försök att tillförskansa sig ytterligare en brödskiva råkade han välta sin pappas vin- och vattenglas. Vätskan rann ut över duken, och naturligtvis också över större delen av mitt knä. Varför händer sådant bara mig? I lånad klänning kände jag oron pirra i maggropen när jag undersökte förödelsen, men lyckligtvis hade jag bara fått vatten över mig. Ingen skada skedd!
Många tal och många ”skål!” senare serverades vi bröllopstårta, kaffe och konjak för dem som så önskade. Jag som annars inte är mycket för tårta eller bakelser tyckte att tårtan var underbart god, och hade det ganska trevligt med mina bordsgrannar, som dessutom var noga med att passa upp på mig och skjuta in stolen åt mig när jag ville sätta mig.
Bröllopsvalsen var över lika fort som vigselförrättningen, och brudparet virrvlade förbi kameralinserna mellan middag och tårta.
Efter många glas vin och en trevlig kväll tackade brudparet för sig och försvann diskret ut i vintermörkret för att tillbringa natten på hotell.
Klockan fem kom jag och pojkvännen slutligen i säng efter en mycket trevlig kväll.
Vigseln
Valsen
Jag och bruden
Pojkvännen och jag