elidajosefina

På nyårsafton var det trevligt att vara kassörska! Alla som handlade av mig var på gott humör, uppklädda och förväntansfulla, med armarna fulla av matkassar och en och annan systembolagskasse med klingande champagneflaskor. Många kunder önskade gott nytt år, och jag har önskade dem detsamma x antal gånger under dagen. Höjdpunkten var en halvalkoholiserad pratglad man som handlade ett par tidningar och sedan önskade mig ”ett jävligt gott nytt år!” På något märkligt vis kändes det väldigt äkta.

En kvinna som handlade en banan talade i förtroende om för mig hur stressad hon var. Hon hade skällt på sin stackars son hela förmiddagen, berättade hon, -bara för att hon var så stressad och hade så bråttom iväg. Och nu när hon stod framför mig i kassan kom hon knappt ihåg vad hon hade tänkt köpa. Och ändå skulle hon ju faktiskt fira nyår med sina vänner, förkunnade hon stolt. ”Och det är ju trevligt”. ”Ja, det låter ju trevligt”, sa jag. ”Ja, det är trevligt”, upprepade hon mekaniskt, och såg nästan spyfärdig ut. Så stod vi där och log mot varandra några sekunder innan hon önskade mig gott nytt år med det största leende hon kunde uppbåda och skyndade iväg ut med kassar och väskor hysteriskt dinglande på armlederna.

Vad är det för press vi sätter på oss själva?, kunde jag inte låta bli att undra. Måste vi stressa så och ha sådana höga tankar om hur bra allting ska bli? Det är ju bara en kväll bland många andra, eller?

En liten tant med blomsterprydd hatt handlade en läkerolask som var lika lila som blommorna på hennes hatt. Detta kunde jag inte låta bli att påpeka för henne, och då log hon glatt. Hon skulle till Göteborg, talade hon om för mig, inte utan ett visst mått av stolthet i rösten. Hon tillhörde underförstått den skara människor som begåvats med vänner och kulturella intressen. Hon skulle minsann inte behöva sitta ensam på nyår. Hon skulle se Cats med en väninna. ”Vad roligt!”, kvittrade jag, och hon instämde leende.

Jag tror att det finns en viss oro för att behöva lämnas ensam på samvaro-aftnar som jul och nyår. Då ska man träffa vänner och familj, mest för att kunna berätta för omvärlden att man minsann är en som roar sig.

Därför, bland annat, gav jag mig iväg på nyårsfest tillsammans med pojkvännen. Hemmafest med allt vad det innebär av spritflaskor på diskbänkar, tomma burkar under soffbordet och en och annan slocknad festprisse i hörnen. Dessutom naturligtvis chips, hög musik och högljutt pladder. Ganska trevligt, med andra ord. Tolvslaget firade vi i en gatukorsning, där vi skålade våra plastglas mot varandra och ropade ”Gott nytt år!”. En och annan cigarr och fyrverkeripjäs antändes, och vi beundrade fyrverkerier och fullmåne (passande?!). Det kändes högtidligt på något vis, och vi stod alla tysta för ett par minuter. Huttrande promenerade vi sedan tillbaka till lägenheten och blandade nya drinkar.

Har jag några nyårslöften, undrade pojkvännen. Japp. Jag har ett nyårslöfte, och det går ut på att jag ska roa mig själv och försöka njuta av livets alla tillfälligheter. Carpe diem helt enkelt. Låter det simpelt? Jag skulle önska att det vore det. Jag skulle vilja kunna njuta av nuet. Är jag på jobbet längtar jag hem, är jag hemma längtar jag iväg på äventyr. Jag ska försöka lära mig att leva här och nu.