Glädjegrubbel...
Ikväll har jag gått en lång promenad längs villagatorna. Härligt! Man tänker så bra när man promenerar och andas frisk luft, tycker jag. Dessutom var jag i desperat behov av utomhusluft efter en lång dag med långa köer på pressbyrån.
På lunchen var jag ute en snabb sekund och satt och vilade på en fuktig träbänk. Jag mådde smått illa efter att ha hoppat över frukosten och sedan stått i kassa i massor med timmar, men trots det kände jag mig plötsligt så glad. Varför känner jag mig glad?, funderade jag för mig själv. Ska jag göra något roligt ikväll? (Nej, konstaterade jag snabbt, jag måste sova tidigt för att orka med ännu en tidig morgon). Har det hänt något kul nyligen då, som jag fortfarande är glad över?, grubblade jag vidare. Men nej, jag kunde inte komma på något som skulle ha varit så roligt att jag fortfarande flera dagar senare satt och var glad åt det, trots att byxorna blev blöta av den fuktiga träbänken och trots att jag mådde illa och fortfarande hade flera timmar kvar att arbeta. Varför är jag så glad då?, tänkte jag förvirrat. Sekunden efter slog det mig: solen sken! Det var ljust ute och solen strålade för första gången på flera dagar. Underbart! Konstigt att man inte ens fattar vad som saknas när det är vintermörkt och ruggigt och solen gått i ide...