elidajosefina

På väg hem från skolan häromdagen möttes mina ögon av en ovanlig syn: En kille inte äldre än tio år satt på tunnelbanan och stickade. Garnet var blått och skulle uppenbarligen förvandlas till en mössa. Han pratade glatt med en kompis som satt på sättet mittemot och jag kunde inte låta bli att förundras över

hur omedveten han var om de människor runt omkring honom som liksom jag fascinerat lät blicken följa stickpinnarna och de aviga och räta maskorna som växte under de knubbiga barnfingrarna.

  Jag skämdes över mig själv när jag konstaterade att jag själv aldrig skulle drömma om att sätta mig på tunnelbanan och sticka, att jag hellre försvinner bakom Metros trygga pappersskärm.

  Varför strävar vi alla efter att vara så lika varandra som möjligt? Hur kommer det sig att det är fel att sticka ut?

  Jag kommer ihåg en varm sommardag för ett par år sedan då jag tillsammans med några vänner satt på bussen på väg hem från Djurgården. Överallt omkring mig satt människor som stirrade framför sig, alternativt ut genom fönstret, för att inte störa eller själva bli störda. Det skulle ha varit en helt vanlig busstur, om det inte var för att busschauffören; en elegant kvinna med pigga mörka ögon, hälsade alla nya passagerare välkomna ombord med ett stort leende. Och att hon sedan tog mikrofonen och spontant och ogenerat började prata på om vädret, sina söner och livet i övrigt. Alla blev vi som inåtvända svenskar en smula generade över hennes beteende, och fäste våra blickar allt hårdare på sättet framför oss. "Sjung med mig!", utbrast hon plötsligt. "Nå? Vågar ni inte? Sjung med mig!! Ska vi sjunga imse vimse spindel? Den kan ni väl alla??" Hon räknade in och började sen med gäll röst att sjunga den välbekanta barnsången så att det ekade i högtalaren. Det märkliga var att hon efter ett par osäkra sekunder fått alla i bussen att, om än något generat, sjunga med!

  En människa i min närhet som aldrig brytt sig om vad andra tycker är min morfar, som fortfarande vid snart åttio års ålder älskar att förundra. Mormor berättade för mig för ett tag sen om en ung kvinna som hade erbjudit sig att hjälpa morfar nerför trappan. "Nej, nej!", hade morfar utbrustit. "Jag åker på ledstången!".

  Att alltid vara en smula barn är att vara verkligt vuxen, heter det, och det är nog en bra levnadsregel?

Skogen är tät och sommargrön. Blåbären är nästan mogna och himlen är vackert sommarblå. Det skulle vara en vacker tavla om det inte vore för mannen. Mannen som står raklång i mossan och svär högljutt. Fåglarna betraktar honom från de höga talltopparna. Varför står han där alldeles stilla i mossan? Han ser inte ut som en man som ofta frekventerar skog och mark. Vore det inte för de stora gröna stövlarna skulle man nästan tro att han var på väg till kontoret. Han är klädd i skjorta och kostymbyxor. Till och med slips har han på sig mitt i skogens grönska.

    Mannen heter Karl Ivran Blomgren. Han heter Karl Ivran Blomgren och han har fastnat. Han kommer inte loss. Han har fastnat med stövlarna i den våta mossan och nu sitter han fast. Han svär för sig själv, och han provar alla medel han kan komma på: Han vickar på tårna så mycket han orkar utan resultat, han drar upp fötterna med alla kraft och försöker få dem att glida ur stövlarna, men stövlarna är alldeles för trånga för att han ska lyckas. Tillsist sätter han sig ner på bergskanten som omger den våta mossan. Han bänder och drar och sliter. När han uttömt ordförrådet på fula ord ropar han slutligen på hjälp. Och han är inte den som ropar på hjälp i första taget. Han är en man som är van vid att klara sig utan hjälp, han är sin egen lyckas smed. Han är en man som alltid ilat genom livet. Han har aldrig tagit sig tid att stanna upp och känna efter. Han har aldrig levt i nuet utan alltid planerat för framtiden. Han har ett eget företag, han är behövd. Han sparar pengar som han inte vet vad han ska göra med. Han kan inte ta semester; utan honom skulle företaget gå under, inbillar han sig. Därför har han inte tid att sitta fast! Han har viktigare saker för sig. Han är viktig och behövd!

    Ivran tycker inte om djur och han kan ingenting om naturen, därför kan man fundera över vad han gör där ute i den stora skogen. När han var liten hade han ett marsvin i en bur som behövde matas varje dag. Dessutom skulle buren rengöras nästan lika ofta. Marsvinet har Ivran inte många minnen av. Han minns mest hur mycket jobb det var med buren. Och hur starkt det luktade av hårigt marsvin, spillning och hö. Därför har han för längesen bestämt sig för att får han någon gång barn kommer de aldrig att få ha något smutsigt husdjur som kräver tid och kostar pengar. Ivran kan ingenting om djur. Han har ingen aning om vad fåglarna som sitter i trädet och stirrar på honom är för sort. Han har haft andra intressen här i livet. Han kan inte skilja mellan tall och gran och han vet ännu mindre vad sjunkmossa är, hur man känner igen den och hur man tar sig loss ur den.

Ivran kan inga fler svärord och han orkar inte ropa mer på hjälp. Istället sitter han där han sitter på berget med fötterna hårt fast i den sumpiga mossan. Skogen luktar fukt och ruttet. Ivran har aldrig suttit i en skog och känt hur den luktar förut, men nu kan han konstatera just det: skogen luktar! Men det är inte bara fukt och något ruttet; skogen luktar sött också. Sött och friskt på något märkligt vis. Ivran är förvånad.

    De första timmarna i mossan är Ivran förhållandevis lugn. Han intalar sig själv att någon kommer att komma förbi på skogsstigen och upptäcka honom. Han skäms redan inför tanken på att behöva visa sig som han är klädd, i högskaftade gummistövlar och med håret på ända. Han önskar nästan att han hade haft en spegel. Han kommer att få svårt att förklara sig när hans räddare kommer att fråga om hur han hamnat där i mossan i skogen. Han formulerar svaret i sitt huvud. Formulerar och formulerar om utan att bli nöjd. Han har inget vettigt svar.

    Man tänker ganska bra i skogen, upptäcker Ivran mot sin vilja. I takt med att timmarna vandrar hinner han tänka många bittra tankar om livet.

    Ivran har ingen familj. Han har inte haft tid att släppa in någon annan i sitt liv. Han har ju fullt upp med sitt företag! Han kan ingenting om kvinnor eller känslor. Ivran har alltid varit rädd för att bli nekad och borttryckt. Han har varit rädd för att blotta sig själv och sina känslor. Visst har det funnits kvinnor som Ivran har drömt om och fantiserat om, men han skulle aldrig våga närma sig någon. Han har svårt att tro att det finns något i honom som en kvinna skulle finna tilltalande.

    Barn är inget Ivran någonsin har längtat efter. Snor och smet och klet och skitiga tröjor och små smutsiga fingrar. För att inte tala om alla illaluktande blöjor och spyor! Ivran har alltid tyckt illa om smuts. Han avskyr kletiga fingrar och har alltid ett extra ombyte kläder på kontoret. Ifall han skulle spilla sås på skjortan under lunchen, till exempel. Han tycker om att vara väl förberedd inför allt som skulle kunna hända. Följaktligen är han ofta alldeles för tidigt på kontoret om mornarna. Han vill ju inte riskera att komma försent ifall han till exempel skulle råka få punktering på ett däck. Man vet ju aldrig. Ivran har alltid varit förberedd och välutrustad, men den här situationen hade han inte förutsett. Han har ingen ryggsäck med nödproviant, inga tjocka tröjor och ingen handbok i överlevnadskonst. Därför känner han sig mycket utlämnad.

    Det skymmer i skogen och natten närmar sig. Ivran inser för sig själv att skogen är ganska vacker och att han kanske har gått miste om något i livet. Fast riktigt vad kan han inte formulera för sig själv. När satt han senast på ett berg och tittade upp mot himlen? Har han någonsin sett så här många stjärnor förr? Han kan inte titta sig mätt, men han är samtidigt glad att ingen ser honom. Vad skulle de tro om honom? Ivran tänker mycket på hur andra människor uppfattar honom, och han vill alltid ge ett rejält och bra intryck.

    Ivran är van vid att vara ensam. Men han är inte van vid tystnaden. Han avskyr tystnad. Den får honom att känna sig så liten och hjälplös. Visserligen har han inga nära vänner och han är alltid ensam i sin lägenhet, men han är van vid att vara ensam bland människor. Hemma i lägenheten låter han alltid tv:n eller radion stå på och mumla i bakgrunden. Som en trygghet. I skogen är det tyst. Men det är en orolig tystnad som då och då bryts av fåglar på flykt eller djur som prasslar i buskarna. Ivran sitter på helspänn och lyssnar.

    Hemma lämnar Ivran alltid en lampa tänd i hallen på kvällen. Så han hittar till toaletten om han skulle behöva. Bara som en trygghet. Han gillar inte mörker. Men det skulle han ogärna erkänna för någon. Han har aldrig gillat mörker. Mörkret får honom att känna sig så liten och utsatt. I skogen är det mörkt. Alldeles för mörkt och alldeles för tyst. Här finns ingen nattlampa och ingen mumlande tv. Här är Ivran ensam och utsatt. Han fryser där han sitter på berget och måste då och då resa på sig och vicka ordentligt på tårna i stövlarna för att benen inte ska somna. Mest fryser han om rumpan där han sitter på det kalla berget. Han önskar att han hade tagit på sig ett par långkalsonger.

    Ivran tänker sällan på döden. Döden är något som drabbar andra. Ivran tycker inte om att tänka på döden. Han skjuter alla sådana tankar åt sidan. Han är inte troende och han har svårt att föreställa sig själv som en del i en universell plan. Han skrattar åt dem som tror att det finns en gubbe däruppe bland molnen någonstans som dömer och belönar. En stor gubbe! Ivran skulle hellre föreställa sig att Gud var en kurvig kvinna med leende läppar och glittrande ögon. Men det säger han inte högt. Han tror inte att det finns någon mening med livet. Han funderar aldrig över varför han finns. Han försöker att fundera så lite som möjligt. Men när man är lämnad ensam i en stor skog om natten är det svårt att inte fundera.

En obehaglig visshet sköljer över Ivran: han kommer inte att komma loss! Han kommer inte att bli hittad! Han kommer att sitta fast tills han slutligen dör av kyla eller svält. Eller kanske både ock. Hur ska det då gå för företaget? Han som har arbetat upp sitt företag från grunden; utvecklat vad som från början bara var en tanke och en idé. Har han slitit i onödan? Ivran suckar högt för sig själv. Alla år av övertid och inställda semestrar!

    Han kommer att dö här i mossan! Han kommer att dö ensam omgiven av en stor och främmande skog. Jaha, Ivran är förvånad. Det hade han aldrig kunnat föreställa sig. Hjärtinfarkt och stroke, möjligen. En plötslig smärta i bröstet. Eller kanske lunginflammation? Andnöd. Men att dö ute i naturen? Det hade han aldrig gissat! Nåja, vi ska alla den vägen vandra. På ett sätt eller ett annat. Han ska dö. Är han rädd? Han känner efter. Nej, han är inte rädd. Vad finns det att vara rädd för? Inte heller är han särskilt bitter. Han har aldrig förväntat sig något av livet. Tagit varje dag som den varit bara. Accepterat sin livssituation. Kanske har han inte alltid gjort rätt prioriteringar, men bitter är han inte. Han blickar upp mot natthimlen. Egentligen känns det ganska bra. Aldrig mer behöver han sitta framför en flimrande datorskärm och känna stressen skölja över honom i vågor. Inga fler bokföringsdeadlines eller faktureringar. Inga fler ensamma middagar eller högar av disk. Så här lugn har han aldrig förr känt sig. Var det här allt livet hade att erbjuda? Jaha.. Han sluter ögonen och ler för sig själv. Skogen suckar omkring honom och ovanför hans huvud glittrar stjärnorna. Det luktar skog. Det är en angenäm doft.

I taket flimrade lysrören i otakt. Ljuset omkring mig blev plötsligt skarpt och stickande. I ena ögonvrån skymdes mitt synfält av en suddig fläck. Meningarna i boken framför mig blev till en flimrande svart-vitt gröt.

  Å nej! Inte igen och inte nu! Jag hade lärt mig att tolka tecknen. Snart skulle huvudvärken attackera mig med mer eller mindre uttalad intensitet. Det enda jag kunde göra var att svälja ett par värktabletter och skynda mig hem från skolan. Jag skulle gå hem och dra ner rullgardinen så att rummet omslöts att ett välsignande mörker. Ligga där i sängen och blunda och vänta. Hoppas på att det snart skulle avta, och att jag skulle slippa domningarna i ansiktet, i munnen, på tungan, i armar och i ben. Snälla, inte den här gången! Ligga där och känna efter om illamåendet kom smygande, eller om tabletterna kanske lyckats dämpa huvudvärken för den här gången. Jag kunde inte läsa en bok eller tidning, världen omkring mig flimrade så att jag helst bara slöt ögonen och väntade. Inte kunde jag lyssna på musik heller; blotta tanken på ljud fick huvudvärken att öka i styrka. Det enda som fanns att göra var att blunda och vänta.  

Jag hade provat allt i värktablettsväg. Kombinerat pillren på alla tänkbara sätt. Stora, små och sådana som löses upp i vatten. Vänner, bekanta och läkare hade föreslagit och tipsat. Jag skulle lära mig att slappna av och inte stressa: stress kunde vara en utlösande faktor. Jag skulle bära solglasögon om jag vistades på sjön: flimrande havsblått solskensvatten kunde också utlösa huvudvärk. Jag skulle se till att nattsömnen blev lång och jag skulle ha mjuka kuddar under huvudet. Mycket frisk luft var bra. Kärlek och motion frigjorde hormoner som kunde förebygga huvudvärk. Jag gjorde mitt bästa: sprang omkring och kände mig kär i mina mörka solglasögon. Sov ut och andades djupa andetag under skoldagen. Märkte just ingen skillnad. Migränattackerna kom fortfarande ett par-tre gånger i veckan.

Taket var vitt och kalt. Ett par lysrör som för min skull var släckta var det enda som fanns att titta på, annars ingenting. På väggen hängde en stor klocka med svarta visare. Jag låg på rygg på britsen och följde sekundvisaren med blicken där den ilade fram över siffrorna. Vilken brådska!

  Jag såg ut som en igelkott, hade min syster konstaterat en gång då hon följt med mig dit. En igelkott med ljusblå akupunkturnålstaggar i pannan och runt ögonen. När den stressade sekundvisaren hade sprungit tillräckligt många varv skulle akupunktören komma in och vrida på nålarna. Det brukade nypa till lite, men ont gjorde det inte. Efteråt skulle huvudvärken följa mig genom dagen. Det gjorde ingenting. Den huvudvärken gick att stå ut med. Det var migränhuvudvärken som var värst.

Jag kände huvudvärken närma sig och gick och satte mig i ett lugnt hörn av skolan. Svalde ett par tabletter och tog det lugnt ett tag. Jag hade nu gjort regelbunda besök hos akupunktören under en tid och upplevde en plötslig skillnad. Det kunde gå en hel vecka utan några attacker, och när de väl kom var de sällan lika kraftiga och handlingsförlamande som tidigare. Jag behövde inte rusa hem från skolan när jag kände huvudvärken närma sig. Det gick över efter ett tag med hjälp av ett par tabletter.Vilken frihet! Jag satt uppkrupen i ett fönster i skolan och tittade ut på en vårgrön lönn. Den skarpa vårsolen skrämde mig inte som den gjort förut. I det våta gräset utanför vandrade en nyvaken igelkott.