Om konsten att våga sticka ut
På väg hem från skolan häromdagen möttes mina ögon av en ovanlig syn: En kille inte äldre än tio år satt på tunnelbanan och stickade. Garnet var blått och skulle uppenbarligen förvandlas till en mössa. Han pratade glatt med en kompis som satt på sättet mittemot och jag kunde inte låta bli att förundras över
hur omedveten han var om de människor runt omkring honom som liksom jag fascinerat lät blicken följa stickpinnarna och de aviga och räta maskorna som växte under de knubbiga barnfingrarna.
Jag skämdes över mig själv när jag konstaterade att jag själv aldrig skulle drömma om att sätta mig på tunnelbanan och sticka, att jag hellre försvinner bakom Metros trygga pappersskärm.
Varför strävar vi alla efter att vara så lika varandra som möjligt? Hur kommer det sig att det är fel att sticka ut?
Jag kommer ihåg en varm sommardag för ett par år sedan då jag tillsammans med några vänner satt på bussen på väg hem från Djurgården. Överallt omkring mig satt människor som stirrade framför sig, alternativt ut genom fönstret, för att inte störa eller själva bli störda. Det skulle ha varit en helt vanlig busstur, om det inte var för att busschauffören; en elegant kvinna med pigga mörka ögon, hälsade alla nya passagerare välkomna ombord med ett stort leende. Och att hon sedan tog mikrofonen och spontant och ogenerat började prata på om vädret, sina söner och livet i övrigt. Alla blev vi som inåtvända svenskar en smula generade över hennes beteende, och fäste våra blickar allt hårdare på sättet framför oss. "Sjung med mig!", utbrast hon plötsligt. "Nå? Vågar ni inte? Sjung med mig!! Ska vi sjunga imse vimse spindel? Den kan ni väl alla??" Hon räknade in och började sen med gäll röst att sjunga den välbekanta barnsången så att det ekade i högtalaren. Det märkliga var att hon efter ett par osäkra sekunder fått alla i bussen att, om än något generat, sjunga med!
En människa i min närhet som aldrig brytt sig om vad andra tycker är min morfar, som fortfarande vid snart åttio års ålder älskar att förundra. Mormor berättade för mig för ett tag sen om en ung kvinna som hade erbjudit sig att hjälpa morfar nerför trappan. "Nej, nej!", hade morfar utbrustit. "Jag åker på ledstången!".
Att alltid vara en smula barn är att vara verkligt vuxen, heter det, och det är nog en bra levnadsregel?