Migrän
I taket flimrade lysrören i otakt. Ljuset omkring mig blev plötsligt skarpt och stickande. I ena ögonvrån skymdes mitt synfält av en suddig fläck. Meningarna i boken framför mig blev till en flimrande svart-vitt gröt.
Å nej! Inte igen och inte nu! Jag hade lärt mig att tolka tecknen. Snart skulle huvudvärken attackera mig med mer eller mindre uttalad intensitet. Det enda jag kunde göra var att svälja ett par värktabletter och skynda mig hem från skolan. Jag skulle gå hem och dra ner rullgardinen så att rummet omslöts att ett välsignande mörker. Ligga där i sängen och blunda och vänta. Hoppas på att det snart skulle avta, och att jag skulle slippa domningarna i ansiktet, i munnen, på tungan, i armar och i ben. Snälla, inte den här gången! Ligga där och känna efter om illamåendet kom smygande, eller om tabletterna kanske lyckats dämpa huvudvärken för den här gången. Jag kunde inte läsa en bok eller tidning, världen omkring mig flimrade så att jag helst bara slöt ögonen och väntade. Inte kunde jag lyssna på musik heller; blotta tanken på ljud fick huvudvärken att öka i styrka. Det enda som fanns att göra var att blunda och vänta.
Jag hade provat allt i värktablettsväg. Kombinerat pillren på alla tänkbara sätt. Stora, små och sådana som löses upp i vatten. Vänner, bekanta och läkare hade föreslagit och tipsat. Jag skulle lära mig att slappna av och inte stressa: stress kunde vara en utlösande faktor. Jag skulle bära solglasögon om jag vistades på sjön: flimrande havsblått solskensvatten kunde också utlösa huvudvärk. Jag skulle se till att nattsömnen blev lång och jag skulle ha mjuka kuddar under huvudet. Mycket frisk luft var bra. Kärlek och motion frigjorde hormoner som kunde förebygga huvudvärk. Jag gjorde mitt bästa: sprang omkring och kände mig kär i mina mörka solglasögon. Sov ut och andades djupa andetag under skoldagen. Märkte just ingen skillnad. Migränattackerna kom fortfarande ett par-tre gånger i veckan.
Taket var vitt och kalt. Ett par lysrör som för min skull var släckta var det enda som fanns att titta på, annars ingenting. På väggen hängde en stor klocka med svarta visare. Jag låg på rygg på britsen och följde sekundvisaren med blicken där den ilade fram över siffrorna. Vilken brådska!
Jag såg ut som en igelkott, hade min syster konstaterat en gång då hon följt med mig dit. En igelkott med ljusblå akupunkturnålstaggar i pannan och runt ögonen. När den stressade sekundvisaren hade sprungit tillräckligt många varv skulle akupunktören komma in och vrida på nålarna. Det brukade nypa till lite, men ont gjorde det inte. Efteråt skulle huvudvärken följa mig genom dagen. Det gjorde ingenting. Den huvudvärken gick att stå ut med. Det var migränhuvudvärken som var värst.
Jag kände huvudvärken närma sig och gick och satte mig i ett lugnt hörn av skolan. Svalde ett par tabletter och tog det lugnt ett tag. Jag hade nu gjort regelbunda besök hos akupunktören under en tid och upplevde en plötslig skillnad. Det kunde gå en hel vecka utan några attacker, och när de väl kom var de sällan lika kraftiga och handlingsförlamande som tidigare. Jag behövde inte rusa hem från skolan när jag kände huvudvärken närma sig. Det gick över efter ett tag med hjälp av ett par tabletter.Vilken frihet! Jag satt uppkrupen i ett fönster i skolan och tittade ut på en vårgrön lönn. Den skarpa vårsolen skrämde mig inte som den gjort förut. I det våta gräset utanför vandrade en nyvaken igelkott.