Lördagsdramatik på centralen
Det är intressant att jobba lördagkväll mitt i centrala Stockholm. Alltid händer det något. De allra flesta kunder är på gott humör och handlar chipspåsar, snacks och groggvirke i form av stora läskflaskor. Många är välklädda eller åtminstone uppklädda, och flera kunder beklagar sig över att vi inte säljer blombuketter, och köper istället stora chokladaskar. Dessutom säljer vi om-ifall-att-kondomer och plötsligt-händer-det-lotter. Många önskar trevlig kväll eller stannar ett par minuter för att dösnacka, och stämningen är hög.
Igår fick vi dessutom uppleva en del oväntad dramatik. Trots att centralen vimlade av kravallklädda poliser på grund av fruktan för konfrontationer till följd av salem-demonstrationerna hade vi en snattare som sprang iväg med en tidning under armen. En av mina arbetskompisar såg honom och ropade efter honom att stanna, vilket fick till följd att han slängde tidningen i närmaste papperskorg och sprang iväg så fort han orkade. Min arbetskompis sprang efter, plockade upp tidningen och svor högljutt efter honom.
Senare hade vi en kille som vinglade omkring jättelänge i butiken och riskerade att välta omkull både hyllor och kunder. Han såg olycklig ut och hade svårt att kontrollera sin egen kropp. Det vi först trodde var ett par drinkar för mycket visade sig senare vara knark i någon form. Han kom fram till min arbetskompis där hon stod i kassan och förklarade för henne (lite för högljutt) att han hade massor med pengar i sin portfölj, och att han inte vågade åka hem med väskan, eftersom han inte trodde att han skulle klara hemfärden med sig själv och pengarna i behåll. Min handlingskraftiga arbetskompis ringde genast på väktarna, och så fort de hade kommit svimmade killen ihop på golvet med ögonen öppna och stirrande. Hans tillstånd verkade kritiskt, och väktarna såg oroligt på varandra och tillbringade några långa minuter vid hans sida innan ambulans och polis dök upp.
Som om det inte var nog med dramatik för en dag var det en annan kille som föll ihop på marken på perrongen mitt emot den jag stod på när jag slutligen väntade på sista tåget hem. Han låg där i en hög och folk mumlade och pekade mot honom där han låg. Plötsligt började han kräkas våldsamt och det som varit medlidande i folks ögon byttes mot äckel och avsky. Jag hörde flera människor som sa "ååå fy vad äääckligt!" och förvånades över att ingen verkade ha en tanke på att killen på andra sidan spåret kanske behövde hjälp. Jag såg mig om på perrongen och fick genast syn på två väktare som stod och småpratade med varandra och som tydligen inte märkt vad som försiggick på andra perrongen. Jag gick snabbt fram till dem och berättade om killen på marken, och de skyndade sig iväg för att hjälpa honom. Så, dagens goda gärning avklarad. Matt satte jag mig på tåget hem och kämpade för att hålla mina tunga ögonlock öppna.
Igår fick vi dessutom uppleva en del oväntad dramatik. Trots att centralen vimlade av kravallklädda poliser på grund av fruktan för konfrontationer till följd av salem-demonstrationerna hade vi en snattare som sprang iväg med en tidning under armen. En av mina arbetskompisar såg honom och ropade efter honom att stanna, vilket fick till följd att han slängde tidningen i närmaste papperskorg och sprang iväg så fort han orkade. Min arbetskompis sprang efter, plockade upp tidningen och svor högljutt efter honom.
Senare hade vi en kille som vinglade omkring jättelänge i butiken och riskerade att välta omkull både hyllor och kunder. Han såg olycklig ut och hade svårt att kontrollera sin egen kropp. Det vi först trodde var ett par drinkar för mycket visade sig senare vara knark i någon form. Han kom fram till min arbetskompis där hon stod i kassan och förklarade för henne (lite för högljutt) att han hade massor med pengar i sin portfölj, och att han inte vågade åka hem med väskan, eftersom han inte trodde att han skulle klara hemfärden med sig själv och pengarna i behåll. Min handlingskraftiga arbetskompis ringde genast på väktarna, och så fort de hade kommit svimmade killen ihop på golvet med ögonen öppna och stirrande. Hans tillstånd verkade kritiskt, och väktarna såg oroligt på varandra och tillbringade några långa minuter vid hans sida innan ambulans och polis dök upp.
Som om det inte var nog med dramatik för en dag var det en annan kille som föll ihop på marken på perrongen mitt emot den jag stod på när jag slutligen väntade på sista tåget hem. Han låg där i en hög och folk mumlade och pekade mot honom där han låg. Plötsligt började han kräkas våldsamt och det som varit medlidande i folks ögon byttes mot äckel och avsky. Jag hörde flera människor som sa "ååå fy vad äääckligt!" och förvånades över att ingen verkade ha en tanke på att killen på andra sidan spåret kanske behövde hjälp. Jag såg mig om på perrongen och fick genast syn på två väktare som stod och småpratade med varandra och som tydligen inte märkt vad som försiggick på andra perrongen. Jag gick snabbt fram till dem och berättade om killen på marken, och de skyndade sig iväg för att hjälpa honom. Så, dagens goda gärning avklarad. Matt satte jag mig på tåget hem och kämpade för att hålla mina tunga ögonlock öppna.
Kommentarer
Trackback