elidajosefina

Imorse när jag stod och trängdes alldeles för nära mina medresenärer på pendeltåget förvånades jag över tystnaden. Torsdag morgon, morgontrötta ansikten och inte minsta konversation. Ingen mobiltelefon som ringde,  inget muntert småprat. Istället en hel tågvagn breddfylld med människor som för några minuter tvingats alltför nära varandra. Människor som bara vill komma fram och ut ur tåget, ut i friheten. Stressade besvärade människor med stela miner.
Det är tyst, tänkte jag. Vad tyst det är!
Några sekunder senare insåg jag hur fel jag haft. Någon prasslade med en tidning, någon annan snörvlade och drog diskret handen under näsan. Jag tittade ut över samhället utanför tågfönstret och uppmärksammade ytterligare tidningsprassel och flera snörvlingar. Plötsligt var hela tågvagnen fylld av snörvliga näsor och prasslande tidningar! Alla är förkylda, tänkte jag. Och alla läser sin gratistidning. Hur de nu lyckas med det utan att armbåga sina medpassagerare. Prassel. Snörvel. Prassel prassel. Snööörvel. Prassel. Paus. Prasseliprassel.  Snörvel. Med ens hörde jag den! Musiken! Stadens musik av snörvlande näsor och prasslande tidningspapper.
Prassel.
Prassel.
Snörvel.
Prasseliprassel.
Snööörvel.
Snörvel.
Prassel.
Snörv snörv.
Prasseliprasseliprassel.
Det var vackert, och jag kände mig stolt över min snörvlande stad.