Russin
Det är fullpackat med folk i visningshallen. Det är trängsel och kö, men ingen som kivas eller suckar. Vi tittar på russin; jag, pojkvännen, en före detta studiekamrat till mig och min syrra. Vi tittar på russin, och vi är alla trollbundna. Vi ser russin som går på rockkonsert och står och hoppar i publiken, mörka russin och ett och annat ljust russin som med fanor och banderoller demonstrerar för de mörkas lika rättigheter, tills kravaller utbryter och några russin trampas ihjäl. Sjukvårdare som snabbt är på plats, och polisrussin som övervakar situationen. Vinterbleka russin som anländer till stranden på Mallorca och intar varsin solstol mitt bland solbrända russin. Russin som parar sig vid vattenbrynet på stranden, i solnedgången. Gravida russin som går med putande magar. Russin som slutligen lägger ägg, som kläcks, och fram kryper små små gröna druvor. Russin som går med rullatorer genom sterila korridorer på ålderdomshemmet. Russin som vårdas av unga släta druvor. Russin som med hjälp av ett rep rymmer bort från lussebullen. Russin som rymmer från russinpaketet. Russinen vill vara fria. Vill inte låsas in. Russin som begraver krigets offer i stora massgravar. Russin som en symbol för den lilla skrynkliga hjälplösa människans liv och död. Det är vackert. ”Underbar utställning”, skriver vi i gästboken och signerar med våra namn. 
Johan Hagelbäcks charmiga russin finns på Stockholms Stadsmuseum t.om. den 27/5