Underbara älskade
I vintermörkret och kylan gav vi oss iväg till stan för att gå på bio, pojkvännen och jag. Vi köpte lite biogodis, köade för att köpa biljett och kröp sedan upp i varsin biostol. Det var vi två, och medelåldersplus. Bara medelåldersplus. Det måste ha varit årsmöte. Detta bådar inte gott, tänkte vi och såg oss förskräckta omkring i halvmörkret. Tanter i pälskappa och gubbar i basker. Rynkor och skrynklor så långt ögat nådde. Inga colamuggar här inte! En och annan diskret popcornburk, men inga prasslande godispåsar. Pojkvännen och jag drog genast upp våra godispåsar och prasslade så mycket vi bara orkade under reklamfilmen. Tanterna log försiktigt mot oss och mös förväntansfulla under rougén.
Sen började filmen, och vi glömde genast allt annat. Det var sorgligt och tragiskt, mörkt och vackert. En lycklig kärnfamilj med vardagliga spörsmål, två bröder som kivas om vem som ska få sitta i bilens framsäte. En nyvaken pappa och en välsminkad mamma. En blöt vårvinterväg. Ett rådjur. En krasch. Och sedan, en enda son och en pappa kvarlämnade i en alltförstor lägenhet. Två olyckliga själar oförmögna att kommunicera. En pappa som nästan ger upp, som glömmer sin överlevande son. En son som kämpar med en inre sorg som växer och tar plats i bröstet. Det blir sommar och sommarlov. Sommarstugan i skärgården står och väntar. Väskorna packas. Pappan och sonen tar färjan över till Sommarsverige med tillhörande midsommarfirande med dans kring stången, sill och nubbe, farmor och farfar, hav och klippor. En skärgårdsnatur som trots stora ansträngningar inte förmår blända. Kanske försöker de fly, men känslorna kommer ikapp. Vill inte släppa taget. Det är tomt i stugan. Två handdukar som saknas, två kuddar för lite. Plötsligt går det inte att låtsas som ingenting längre. Känslorna måste fram! Det blir bråk och skrik, krossat glas och en och annan nubbe för mycket, innan far och son äntligen hittar varandra. Finner orden som gömt sig långt inne. Då blir naturen äntligen välförtjänt vacker. Solen går ner, och i klippskrevorna växer gräslöken. ”Det kanske måste få göra ont?”, som en av karaktärerna konstaterade. Ja det kanske måste få göra ont, men sen kanske det ljusnar lite över havet?
Och ont gör det, när vi lämnar biosalongen och inser att det fortfarande är vinter ute. Mörker och kyla, snövallar och isfläckar. Inte en gräslök så långt ögat når... 
Bioaffischen.
Fadern.
Sonen.