elidajosefina

Urinvägsinfektion, faan, tänkte jag redan igår morse. Dricka mycket, tänkte jag också. Så kanske det går över? Kutade till Coop och köpte massor med sur citronjuice, eftersom jag lärt mig att det är just surt man ska dricka för att lindra svedan och hålla bakerierna stångna. Läste dagens dos av psykologi för sjuksköterskor, och flydde sedan bekymren och tillbringade kvällen i biosalongen, som sagt. Satt i en och en halv timme och kämpade mot kissnödigheten. Jobbigt! Väl hemma igen var besvären än värre, och natten var inte rolig, med två karaffer juice bredvid sängen och täta toalettbesök.

Imorse ringde jag jourmottagningen så fort de hade öppnat. Råddes att kissa i en burk och inställa mig hos doktorn en timme senare. Äntligen! Väckte pojkvännen och övertalade honom att agera chaufför. Att köra själv var inte att tänka på, jag hade fullt upp att hålla benen i kors. Besöket hos doktorn tog exakt en och en halv minut. Hon hade inte mycket att säga. ”Ja, du har ju ställt rätt diagnos på dig själv”, sa hon bara leende och hänvisade mig till apoteket en trappa ner, där antibiotika-receptet på något magiskt sätt lagrats i databasen. Två tabletter och många kanor citronsaft senare trodde jag mig vara tillräckligt pigg för att tillbringa kvällen i glada vänners lag. Men ack så fel jag hade! Satte mig på tåget och åkte en hel station för att konstatera att benen darrade och febern steg. Väntade en halvtimme på nästa tåg hem, och har sedan tillbringat kvällen tillsammans med Christian Luuk och ett antal mer eller mindre begåvade melodifestival-artister. Men jag klagar inte. Värre kan man ha det.