elidajosefina

Igår hade jag det jobbigt på mitt nya jobb. Jag arbetade tillsammans med en undersköterska som redan från början bestämde sig för att göra livet surt för mig. Hon frågade om jag hade arbetat inom vården tidigare, och jag svarade uppriktigt nej, vilket fick henne att sucka djupt och utbrista "Herregud!". Dessutom talade jag om för henne att det bara var min tredje arbetsdag på demensboendet. Trots detta tog hon förgivet att jag visste både vilka moment som ingick i morgonrutinerna och att jag själv skulle klara av att ta hand om tre boende, och ta dem på toaletten, byta blöjor, tvätta underliv, borsta tänder och klä på dem, för att sedan servera dem frukost och mata dem. Vid lunchen snäste hon åt mig att inte bara stå där med armarna i kors, och jag tog därför en tallrik och la upp en lagom portion fisk och potatismos. Jag frågade henne om hon lagt upp mat till I, en av tanterna, och när hon helt ignorerade min fråga gick jag med tallriken till tanten I. Jag som inte ens läst några journaler kunde omöjligt veta att tanten bara skulle äta passerad mat, och trots att undersköterskan följde mig med blicken väntade hon fem minuter innan hon kallt upplyste mig om sakernas tillstånd. På detta sätt behandlade hon mig hela dagen, men jag bestämde mig för att inte låta mig bli nedtryckt, och hade det istället ganska trevligt ihop med de små tanterna och farbröderna. Vi satt i solen på terrassen, sjöng sånger och skrattade med varandra.
Egenligen är jag inte alls förvånad över hur jag blev behandlad... Jag var snarare förvånad över att jag hade det så trevligt de två första arbetsdagarna och fick gå med en så gullig undersköterska som visade mig precis hur allting skulle göras och lät mig försöka själv. Jag hade nog förväntat mig elaka jag-vet-bäst-och-du-kan-ingenting-uskor... Vad jag inte förstår är varför? Är det bara jag som tycker att det är jättekul när man arbetar på en arbetsplats och det kommer en nyanställd som man får lära allt man kan?!