It's been the worst day since yesterday
Det finns dagar då man aldrig borde lämnat sängvärmen. En sån dag var det igår.
R och jag var båda dödströtta, småsura och lättretade efter helgens festande, och ute blåste det snöstorm. R bestämde sig dessutom för att installera om sin dator. -Med resultatet bluescreen och en lång harrang svordomar.
Själv satt jag med medicinboken och försökte förstå mig på hypertona lösningar respektive hypotona. Med vätejoner snurrande framför ögonen. -Och med resultatet en lång ramsa svordomar och en lärobok som flög genom luften. Typ.
Och framåt kvällningen begav vi oss in till stan för att dinnera med R:s mamma och kusin. Jättemysigt med lammgryta och rödvin. Det var bara det att vi hade biljetter till en konsert sen på kvällen. Tiger Lou på Debaser. Konsert på en söndagkväll är liksom redan på förhand dömt att misslyckas. Och mycket riktigt.
Vi gick lydigt dit och köade till garderoben. Drack varsin drick som sig bör och gjorde vårt bästa för att se glada och lyckliga ut. Och väntade på att konserten skulle börja. Och väntade. Och väntade. Och surplade drinkar. Och väntade. Men det var FÖRBANDET som skulle börja klockan 20.30. Uppenbarligen. Inte Tiger Lou. Så vi väntade lite till. Och sen gav vi upp. Vi var trötta efter all god middag, det var åttahundra grader varmt, och vi var lätt illamående efter våra sura drinkar. Så vi gav upp. - Men vände i dörren. Nu började han spela! Äntligen!
Vi trängde oss fram mot scenen och stod där i mörkret och värmen och log mot varandra. Det var bara det att TIger Lou bara spelade låtar från sitt nya album, som vi aldrig lyssnat på. Och bara låtar av det hårdare slaget, när vi i själva verket föredrar hans mjuka. Så vi lyssnade på tre låtar. Sen gav vi upp på riktigt. Det blev tre dyra låtar, konstaterade vi för oss själva. Tre låtar för trehundra kronor. Men what ever.
Och som om det inte var nog strulade tunnelbanan på vägen hem. Med resultatet att vi fick promenera hem den sista stationen genom snöstormen. På grund av att tunnelbanan AV SÄKERHETSSKÄL inte stannade vid våran station, där lamporna gått sönder. Jaha. Så av SÄKERHETSSKÄL var det alltså bättre att vi halkade fram i mörker och k yla och riskerade både att bryta lårbenshalsen och dra på oss lunginflammation? Typ. Vi var glada över att vi inte var åttio med rullator...
R och jag var båda dödströtta, småsura och lättretade efter helgens festande, och ute blåste det snöstorm. R bestämde sig dessutom för att installera om sin dator. -Med resultatet bluescreen och en lång harrang svordomar.
Själv satt jag med medicinboken och försökte förstå mig på hypertona lösningar respektive hypotona. Med vätejoner snurrande framför ögonen. -Och med resultatet en lång ramsa svordomar och en lärobok som flög genom luften. Typ.
Och framåt kvällningen begav vi oss in till stan för att dinnera med R:s mamma och kusin. Jättemysigt med lammgryta och rödvin. Det var bara det att vi hade biljetter till en konsert sen på kvällen. Tiger Lou på Debaser. Konsert på en söndagkväll är liksom redan på förhand dömt att misslyckas. Och mycket riktigt.
Vi gick lydigt dit och köade till garderoben. Drack varsin drick som sig bör och gjorde vårt bästa för att se glada och lyckliga ut. Och väntade på att konserten skulle börja. Och väntade. Och väntade. Och surplade drinkar. Och väntade. Men det var FÖRBANDET som skulle börja klockan 20.30. Uppenbarligen. Inte Tiger Lou. Så vi väntade lite till. Och sen gav vi upp. Vi var trötta efter all god middag, det var åttahundra grader varmt, och vi var lätt illamående efter våra sura drinkar. Så vi gav upp. - Men vände i dörren. Nu började han spela! Äntligen!
Vi trängde oss fram mot scenen och stod där i mörkret och värmen och log mot varandra. Det var bara det att TIger Lou bara spelade låtar från sitt nya album, som vi aldrig lyssnat på. Och bara låtar av det hårdare slaget, när vi i själva verket föredrar hans mjuka. Så vi lyssnade på tre låtar. Sen gav vi upp på riktigt. Det blev tre dyra låtar, konstaterade vi för oss själva. Tre låtar för trehundra kronor. Men what ever.
Och som om det inte var nog strulade tunnelbanan på vägen hem. Med resultatet att vi fick promenera hem den sista stationen genom snöstormen. På grund av att tunnelbanan AV SÄKERHETSSKÄL inte stannade vid våran station, där lamporna gått sönder. Jaha. Så av SÄKERHETSSKÄL var det alltså bättre att vi halkade fram i mörker och k yla och riskerade både att bryta lårbenshalsen och dra på oss lunginflammation? Typ. Vi var glada över att vi inte var åttio med rullator...
Kommentarer
Trackback