Tant S och hönsen
Jag pratar med en av mina patienter, åttioåriga tant S. Hon berättar att de var tolv syskon i hennes syskonskara; nio flickor och tre pojkar. De växte upp på en bondgård och fick mjölka kor och sälja ägg på torget, berättar hon.
"Var hönorna ni hade bruna eller vita?", frågar jag. (En korkad fråga, kan det tyckas, men jag har en gång lärt mig något om att bruna hönor är mer empatiska än vita, och tänker diskutera detta med tant S).
"Va?", skriker tant S, som hör dåligt.
Jag upprepar min fråga.
"Va?", skriker hon igen.
"Var hönorna bruna eller vita?", skriker jag tillbaka, så tydligt och artikulerat jag förmår.
"Jaså!", utbrister tant S. "De var gröna".
Gröna? Jahaja.
Jag döljer en fnissattack i armvecket och skyndar mig ut från patiensalen för att inte vika mig dubbelt inför tanten.
"Var hönorna ni hade bruna eller vita?", frågar jag. (En korkad fråga, kan det tyckas, men jag har en gång lärt mig något om att bruna hönor är mer empatiska än vita, och tänker diskutera detta med tant S).
"Va?", skriker tant S, som hör dåligt.
Jag upprepar min fråga.
"Va?", skriker hon igen.
"Var hönorna bruna eller vita?", skriker jag tillbaka, så tydligt och artikulerat jag förmår.
"Jaså!", utbrister tant S. "De var gröna".
Gröna? Jahaja.
Jag döljer en fnissattack i armvecket och skyndar mig ut från patiensalen för att inte vika mig dubbelt inför tanten.
Kommentarer
Trackback